verkeligen anse den såsom en läckerhet. Öboarne på St. Kilda öen vid Skottland sägas vara snåla efter fettet af deras Solands-gäss, hvilket lärer vara inemot lika härsket, som Tran. Men at härskenheten äfven på flera orter är behagelig, ser man af Färöboernes smak, at hälst hafva sitt luft-torkade kött härsket eller half-ruttnadt, ty det härsknade fettet sätter, efter deras tycke, en särdeles god smak på deras gröt och deras soppa, hvilken de ock pläga förbättra med deras så kallade Rutällig, som är Talg, först litet ruttnad, och sedan fint hackad och i stora stycken hopältad, hvilken de nedgräfva uti sumpig jord, och låta en lång tid ligga, så at den omsider luktar såsom gammal ost.
ungars kött samma intyg. De gamle Sjö-lejonen blifva åtminstone mycket sämre beskrifne af Forster, särdeles hannarne, hvilke voro fräne och odräglige, så at man endast kunde nyttja innanmäten. Sjö-lejonen ätas med smak i Kamtschatka: Krascheninnikow. Både köttet och fettet eftersökes, såsom sött och välsmakande, men fotfenorna äro en ypperlig läckerhet. Ungarnes fett öfvergår gumse-fett och liknar märg: Act. Petr. Sjö-björnen, Phoca Ursina, förtjenar samma omdöme. Deras ungar stekte liknade grisar, och voro Stellers förnämsta högtids-rätt på Berings Ön. Honorna liknade lam-kött, men hannarnes kött var vidrigt til lukt och smak. Blotta innanmäten af dem funnos ätelige af Engelsmännerne vid Södra Pol-resan. Phoca jubata är sannolikt af samma egenskap. Då Engelsmännerne, under Cooks sista resa, kokte Sjöbjörn-späcket på N. Zeeland, upslukade de infödde alt afskrädet och slickade faten, fast lukten var så förfärlig, at kockarne nödgades hålla sig åfvan vinden.
