försmå, sedan de blifvit härskna, äfven som de så mycket mindre vedersaka ljustalg, som de
läckerhet, då von Linné där reste. Volkman berättar, at de fattige i Cornvall åto Skälar. Men hvarföre just de fattige? I gamla dagar åts det ju på Engelske Biskoparnes Introductions-gillen, och forntidens yppighets historia lärer oss, at just icke desse voro af det torftigaste slaget. Dierevill må fritt säga, at Skälkött altid blir en dålig rätt, ehuru det tillagas; Skäl-kött har likafullt haft den äran at visa sig på Kongliga bord. Vid Konung JOHANS taffel förtärdes på 1 år två Skälkroppar, och från Hof-köket togs til Hof-Staten samma år en half tunna dito. (Sv. Upb.) Blodkorf af Skäl åts vid Frans I. Hof i Frankrike och Bruyerin har den höflighet at kalla denna korf tämeligen god. Åtminstone är vist, at den icke var mager. Skälar åtos då ock i Frankrike: D’Aussy. Men vi gå til de andra verldsdelar med denna undersökning. Kamtschadalaren håller Skälen för läckerhet: (Petersb. Journ.) Äfven Hottentotten: Churchill. Pecheresaren äter dem både unga och gamla, både färska och rutna, med en utmärkt vällust: Forster. Men då Hottentotten gör sig den mödan at åtminstone halfsteka dem: Hessen; slukar Pecheresaren dem rå. Södre Americanerne älska mycket Skälkött: Houttuyn. Sjöfarande Europeer lasta ej måltiden, efter en expedierad Skäl. Vid N. Zeeland eller Eldslandet funno Engelsmännerne köttet godt och äteligt, när tranen väl frånskildes, och man förestälde sig at det smakade som oxkött. Coreal gifver Skälkutarne i Magellanska sundet det vitnesbörd, at deras kött var hvitt, som Lam-kött, ganska godt färskt, men än bättre insaltadt. Sjö-lejonet, Phoca Leonina, en större Skälart, fanns af Ryssarne god at äta, under det svåra vinterläget på Berings-ön. Pretty säger, at Sjö-lejonens ungar på Patagoniska kusten, kokte och stekte, icke kunde skiljas från Gumse-kött. Spilberger fann sig befogad at gifva desse
