Bernicler (*),[1] Svanor (**),[2] äga i vist mått et verkeligt värde. Men äfven tranige och fiskätande
- ↑ (*) Anas Bernicla Linn. eller Rotgåsen gifver, enligt Hammer, en fet och läcker stek. Den får af Plinius det intyg, at Britannia non noverit lautiores epulas, och von Linné kallar den Sapidissimam omnium avium. I Norige hålles des kött för den största raritet och läckerhet. Det är fett och liksom smälter i munnen; ätes både färskt och torrkadt och insaltadt. Kalm berättar, at man där gör böner i kyrkorna, på det desse foglar må, i ömnighet, ankomma. Wormius kallar den rätt välsmakande, och berättar, at denna fogelart, som i myckenhet kommer til Normandie i Fastelagen, därstädes ätes för fisk, och icke anses för kött. Gunnerus och O. Fabricius instämma för
- ↑ (**)
mörare. Kolbe berättar, at villgäss, som et par dagar hängt i et kallt rum, blifva mycket bättre, ja aldeles läckra. Villgässen, som i Martio komma från Krim til Woronesch, äro fete och ogement smakelige: Gmelin, jun. Grågässen, Margässen och Helsing-gässen äro i Horrebows omdöme, alla smakelige. Ray omtalar en Villgås i York, som hålles för mycket välsmakande. Carolinas Villgäss förklaras för hårdsmäldte af Brickell. Kejsaren i China skickade Isbrand Ides en Villgås från sin egen Taffel. Norrske Villgässen äro, enligt Pontoppidan, fete och smaklige. Bougainville omtalar et slags högbente Villgäss vid Malouinske öarne, som utgjorde förnämsta rätten. Brasiliens Villgäss äro bättre än de Europeiske: Barlaus. Af de kände arter äro (a) Anas Canadensis bättre än de Europeiske: Sloane. (b) Anas Cygnoides förträffeligen smakelig och olik de Europeiske: Albin, Halle. (c) Anas picta, et slags landgäss på Falklands öarne uphöjas mycket af Forster. Norden omtalar en Nil-gås, som fanns ganska aromatisk til smaken, emedan den lefde af aromatiska rötter.
