Cyclopterus Ventricosus Pall. ätes af folket vid Östra hafvet, både rå och kokad. Köttet berömes såsom välsmakande och saltaktigt: Fasc. VII. p. 15. Syngnathus, hit torde den af Brookes omtalta Sea needle, eller Hafsnålen, Acus marina höra, som i Vestindien räknas för välsmakande; men de öfrige arter synas knapt hafva något äteligt.
FISKAR.
I. Afdelningen
Muræna 1. Helena, hölls af Greken Erasistratus för det kräseligaste man kan äta: Athenæus. Archestratus prisar Messinas inbyggare lyckliga, som hade tilgång på denna läckerhet. Den bästa skal fås vid Rhegium: Paullini. Det är förmodeligen denna Muræna om hvilken Pilati skrifver, at han ej träffat någon bättre i hela Medelhafvet, än på Apuliska kusten. Brydone har aldrig ätit något läckrare. Den är hvitare och sundare än vanlig Ål. Vid Phare på Sicilien, fås ock förträffligare Murænæ. Cetti anmärker, at denna fisk är läck rast i November. 4 Anguilla, Ål, är en allmänt känd fisk. Förtjenar et rum bland de läckrare fiskar. Des kött är sött, hvitt, smakligt: Den Svenske Fiskaren. p. 36. Hickesius påstod, at Ålen, i god saft, öfverträffade all annan mat: Richter p. 851. Sistnämde Förf. liknar Ålens smak vid Lambertska nötter, p. 854. Våre Träsk-ålar äro mera mägtige, än Saltsjö-ålar, eller Ström-ålar. En god Ål måste vara hvarken för stor eller för liten, och man bör i alla fall äta sparsamt af denna fisk: von Rohr. Redan Hippocrates har förklarat honom för ohälsosam, hvaruti Burcgraw och flere instämma. I Norrige ätes Ålen aldrig färsk. Norrske Bonden ryser vid des likhet med ormar. De större Ålar torkas dock och ätas stundom: Pontoppidan. Grönländarne hafva afsky för Ål och äta aldrig denna fisk: O. Fabricius. I Tundern, uti Slesvig, fås, i Elbströmen, om hösten en så kallad Pinnikael,
