Den här sidan har korrekturlästs
foglar, hafva, hos vissa Nationer, blifvit upförde bland smakens föremål; såsom Alkor (*),[1]
- ↑ (*) Alk-slägtet är nog tranigt, men dock i Norden högt värderadt. (a) Alca Torda, Tordmulen, fins i Östersjön, men anses af våra Skärkarlar för torr och frän. I Norige, på Färöarne, Island, Grönland, hålles den i mera värde, enligt de Nordiske Auctorers gemensamma vitnesbörd. (b) Alca Impennis, har, enligt Wormius, en icke obehaglig smak. Olafsen kallar den fet och mör. Då Nordiske Resande omtala Pinguiner, mena de denna. (c) Alca arctica, Lunden, finnes i öfverflöd på de Nordiske berghällar, som omgifvas af hafvet. Des kött brukas på mångfaldigt sätt, torrkadt, insaltadt, färskt til föda. Desse foglars boställen räknas för de så kallade Herrligheter, som äro dels tilslagne visse Ämbeten, dels ligga skattlagde under vissa hemman i Norige. Jagten har sina föreskrifna reglor, och lagen utstakar antalet af hundar, som därtil må nyttjas, at ingen orätt må ske, där flere ägare hafva et berg gemensamt. Anstalterne til denna Jagt och den därmed förknippade våda, beskrifves lifligt af Debes. En därtil hörande lina af oxläder, räknas ibland Inventarierne vid Skalholts Biskopsstol på Island. Foglen är fet, något sträf, men ungarne, som i oräknelig myckenhet fångas på bergen, innan de ännu lärt flyga, få förmånligt vitsord: Olafsen. Insyltad hålles den af Leigh för en smakelig spis. (d) Alca Pica ätes, enligt O. Fabricii intyg, gerna på Grönland. Köttet kokas tillika med innanmäten, och hållas äfven til godo
ungarna, brukades inter epulas lautiorum: Bruyerin. Fordom på de bästa bord i Frankrike: D’Aussy. Le Page säger om Svanen i Louisiane at den är större än vår, och des kött ganska godt: Buchoz. At så stridiga vitnesbörder är väl svårt at fälla något vist omdöme, hälst Auctoriteten mot och med har en nästa lika upvägande styrka. Tid, ort, omständigheter, utgöra skilnaden och man lemnar domslutet til läsaren och erfarenheten.
