Vi hafve nu hört en tämmelig mängd feta saker, af både bättre och sämre beskaffenhet, omtalas, som kunnat förnöja den kitsliga människo-smaken, men som vår smak äskar ombyten, och fettmor, altför träget nyttjade, ingalunda förlikas med hälsan, så lär man tidigt nog varit mån om, at gripa til de många andra välsmakeliga ämnen, som Djur-riket i sin vidd framräcker. Bland de däggande djuren finnes kött af skiljaktigt förhållande, ty et groft och stadigt kött kännes annorlunda på tungan, än et fint och tendert, et hemtamdt djurs kött annorlunda än et vildt. En frisk och rask man, som har god rörelse, älskar mäst det stadiga köttet, och lemnar gerna det tendra til den sjukas och veklingens lystmäte, ehuru det senare merendels smakar litet ljufligare. Vi äte ganska gerna våra ypperliga Stall-oxar, och de förtjena visst också at värderas, ty deras kött är saftigt och mört, samt derjämte sundt, äfven som ock de vilde oxarnas i Canada, men oxe-köttet är icke sådant på alla orter i verlden: i Ost-Indien kan intet godt oxe-kött fås, utan håller det sig där ganska torrt och magert, och ser jag alla klaga på det dåliga oxe-köttet på Batavia; det bästa, som Bougainville fann i alla de varma länderna, var på öen Boero. På Caraibiska öarna kan väl boskapen se braf ut, men är mager och har rätt föga talg, samt på långt när ej så god smak i köttet, som den Europeiska. I Persien ätes det sällan, och det blott af det fattiga folket. Indianerne i Chili vilja icke äta det, utan välja häldre Hästeja Mulåsnekött (*).[1] Hvad
- ↑ (*) För at möjeligast bringa denna vid löftige
