eller Kuhrhan är en verkelig Vildåsna, såsom Olearius skrifver, så kan äfven Åsne-kött vara smakligt, ty han säger, at det i Persien
det myckna skummet flitigt borttagas. Men man skrifver ej för Kockar. Ingen Europeisk Nation gör sig hufvudsaklig näring af hästen. Lapparne nyttja stundom köttet efter de hästar de flått åt allmogen i Norrland. Samojederne upäta sjelf-döda hästar: Le Brun, och räkna hufvudet för en läckerhet: Salmon von Goch. Men om man vil känna rätta Häst-ätareslägtet, så måste man förfoga sig til Tatariet. Akerman Tatarerne äta mycket häst-kött: De la Mottraye. Han åt hos Crimska Tatarerne et häst-föl, det han höll för kalf. En Mirza af denna Horde försäkrade honom, at häst-föl ansågos för främsta läckerheten äfven på de förnämsta bord; samt at intet villebråd kunde vara så angenäm skänk. Alle högtider serveras med häst-kött. Krimske Tatarerne steka det på kol, eller ock låta det mörna litet under sadelen. Mem. des Jesuites. Så gjorde ock deras förfäder i Strabos tid. Af Purchas ses, at de äta det häldre än fåroch ox-kött, såsom starkare mat, dock altid utan bröd. Nogayske Tatarerne undersöka ej hästens dödsfall, utan förtära honom half-kokt på god tro: Herberstein. De hålla häst-hufvudet för bästa stycket, och använda i synnerhet det vid sina gillen; men en utmärkt vän blir fägnad med fet-tarmen: Petrejus. Voy. au Nord. Om desse Tatarers smak för häst-kött handlar äfven Olearius och Hakluyt. Tobolske Tatarerne tractera med föl-ungar vid sina gästabud: Herberstein. Wreech. Precop Tatarerne äta hälst hästkött af all mat: Herberstein. En Mirza skulle hos dem gifva en slät festin, utan denna högtidsrätt. Tatarerne Bratski i Siberien lemna icke sina döda hästar åt rof-djuren. De utgöra ock Buräternas yppersta läckerhet: Georgii. Cirkasserne däremot äta det sällan: Mem. des Jesuit. Östre
