Den här sidan har korrekturlästs
utsago, at de hafva et ondt, hårdt och osmakeligt kött(*).[1] Camel-kött är för Européerna föga smakeligt, men Araberne äta det dock gerna, och i Mascate värderas det mer än
- ↑ (*) Åsnans kött har äfven kommit på bordet så i äldre, som sednare tider. Hippocrates tycktes ej vara hatare däraf, men Galenus förkastar det såsom hårdsmält och osundt, ehuru det, i hans tid, räknades af somliga näst efter Hjort-kött. Enligt Aristophanes, åts åsnan af Athenienserne; hon kom ock ofta halfstekt på Persiska Konungarnas bord: Herodotus. Mecænas införde i Rom den seden, at äta unga åsne-föl: Plinius; och Rochefort skrifver, at Spaniorerne, i hans tid, gerna spisade en sådan stek, hvilket bekräftas af Davies. Men gamle åsnors kött, särdeles de utkördes, är vedervärdigt, segt, hårdsmält: Nobleville. Buffon förklarar det mycket sämre än häst-kött til alla omständigheter. Likväl ätes det än på några orter. Oribasius moquerar sig öfver någre, som i Grekeland åto det hårda och osunda köttet af gamla arbets-åsnor, förklarandes dem åsnaktiga både til kropp och själ. I Egypten ätes det ej mera, såsom i Galeni tid: Alpinus. I China har deremot rätta åsne-ätandet kommit i gång: La Loubere. Ekeberg berättar, at Tatarne i China slagtar ömse hästar och åsnor, och äta gerna de sednares kött. Det hålles ock falt i Canton för amateurer af denna vara. Le Gentil fann det på torgen i China, och i slagtarebodar. Ifr. Purchas. och hos Churchill läses, at Chinesaren gifver åsnekött företräde för Capuner och Fasaner. Mulåsnor hafva fått samma omdöme af dem, som försökt deras kött. Siamerne äta allmänt mul-åsnor: La Loubere. Herbert såg Perser äta både åsneoch mul-åsne-kött. Chinesaren gifver ock
som fångas i Norra Africa berömas högligen af Araber, som ätit dem: Purchas. Ju yngre det är, desto bättre för smaken.
