både oxe och får-kött, samt hålles för den sundaste kött-sort man vil begära; många Morer hafva det til en högtids-kost åt sig, och skal puckeln på ryggen, särdeles af unga Cameler, vara mycket läcker(*).[1] Björnens kött är
- ↑ (*) Camel-kött, räknas af Browne för godt och hälsosamt, äfven af Cardanus; af Herbert åter, för torrt och magert. De la Valle försökte och fann det tämeligen godt, men hårdt. Irvins, mört men groft och likt tjur-kött. Det är naturligt, at särskilte omständigheter förändra saken. Hos de gamle hade dock Camelen mycket bifall. Aristoteles kallar des kött det förträffeligaste af alla kött-arter, och vad värde Camel-sporarne hade i
mul-åsnan företräde för oxkött: Frezier. De vilde åsnor eller de gamles onagri få mycket loford. Deras kött går nära hjortars: Zuckert. Jurgen Andersen berättar, at Usbekske Tatarerne äta villåsne-kött med lök och peppar, half-stekt eller half-kokt med smör. Marmolius fordrar dock, at man låter det stå kokadt et par dygn, emedan annars vilda smaken är för stark. I det varma Africa, där sådant föreslås kunde dock på två dygn, någon än sämre smak infinna sig. Vilda åsnor räknas af Rubruqui, bland Tartarernes läckerheter. Araberne äta begärligt dessa djur, uti Norra delen af Africa. Africas Villåsne-föl voro ock mycket värderade i Rom. Bruyerin jämför deras kött med hare och hjort. Et slags vilda Mul-åsnor finnas i Tatariet, som, enligt Du Halde, ätas med största nöje af Tatarerne; och Negrerne i Angola, betyga icke mindre åtrå efter en i deras ort, sig uppehållande art Mul-åsnor: Cavazzi. Utgifvaren vil dock anmärka, at de fläste resande bortblanda den vilda Åsnan med vilda Mul-åsnan, som är Equus hemionus Pallasii. Här til får man ock lägga, at Zebran gerna ätes af Hottentotter: Sparrman; och af Negrer: Cavazzi.
