ganska groft, och på de gamla björnar blandadt med et oljaktigt fett, som gör det mindre smakeligt; dock vet jag flera här i landet, som ätit björn-stek, sedan den förut legat i ättika,
Roms ypperliga tide-hvarf är nogsamt bekant. Såsom Camelen är et djur, ämnadt för Sydlige länder, så är det äfven derifrån, som vi böre hämta kunskapen om des smak. Början må då ske hos Araberna, som mäst umgås med denna afvel. Det är sant, at någre neka det Araberne äta Camel-kött, och ibland dem är Pocock, som tillika säger, at Turkarne särdeles sätta värde derpå, och unna icke Christne äta deraf. Kanske han träffat någon enskild Horde af sådan smak; men det är vist, at detta omdöme ej gäller om Araber i allmänhet. Camelen är Arabens läckerhet: Russel. En Arabisk Emir i Syrien undfägnade Engelsmän med Camel-kött och Dadlar: Phil. Trans. abr. Houttuyn berättar, at Africanske Araberne sönderhacka och steka Camel-kött, samt förvara det hela året i krukor. Detta berednings-sätt förtjente närmare kännas. Hvad Windres berättar om Morerne i Africa, neml., at de soltorka och pulverisera Camel-köttet och äta det med Camel-mjölk, bör äfven förstås om Araber. Araberne i Mascate hålla Camel-köttet för sundt och värdera det mycket: Ovington. Morerne äta gerna Camel-kött i Senegal: Brue, Labat. Höst berättar, at Morerne i Fez äta Cameler, samt at Puckelen skal vara mycket läcker. Mærmolius liknar Puckelen vid et ganska fett ko-jur. Puckelen på Camel-ryggen hålles ganska läcker af D’Avity. Camelen ätes ock, enligt samma Författare, uti Numidien. Perserne plägade fordom steka Cameler hela och så framsätta dem på sina bord. Äfven Grekerne: Athenæus. Perserne, som försmå oxe och kalf, äta dock Cameler: Herbert. I Ægypten ätes Cameler, dock mäst af fattiga: Alpinus. Mongolerne äta Camel-köttet halfkokt: Martinius. Cfr.
