Den här sidan har korrekturlästs
synnerligen godt(*).[1] Ehuru Elefant-köttet är både mycket groft och hårdt, finna dock Negrerne i Africa det för en ypperlig spis, varandes, efter Loyers utsago, nog likt oxe-kött
- ↑ (*) Björn-kött berömes och lastas ömse; dock är deras antal större, som uphöja, än de, som förringa des värde. Tantzer förklarar det sött och äckelaktigt. von Rohr, at det är sötare och vämjaktigare än tama Svins kött. Schreber, at det väl icke är oäteligt, men har dock en sötaktig smak, som icke behagar alla. Buffon, at det är äteligt, men, såsom det är blandadt med et oljaktigt fett, så kunna blott fötterna anses för läckre, emedan de bestå af et fastare ämne. Men omständigheter förändra saken. At ungarne äro rätt gode, intyga Sauri, Buffon, Pennant, Wormius, Mercklein, le Beau. Årstid, föda, ålder, m. m. ja äfven någon art-förändring i olika Climat, har däri del. Ol. Mag. intygar, at björn-kött äts i Norden. Lapparne äta det än med god smak, och börja med bloden: Fjällström. I Jemtland ätes det äfven; är sötare än Svin-kött, brunt och groft: Nordholm. Wormius skrifver, at det äts i Norige, särdeles af unga djur, samt sades vara fett och nog välsmakande. Undalin, at björn-köttet där täflar med svin-kött. Men man bör då göra tilbörlig skillnad på detta villebråd. En gammal svart björn, som äter as, och ligger om vintern på öpen mark vid en gran, kallas i Norige Häst-björn eller Rof-björn; des kött ätes icke, ty det är magert och segt: en yngre, svart eller svartbrun och silfverhårig, som äter gräs, och ligger i ide vintren öfver, kallas Gräs-björn, och des kött ätes, varandes en björn-skinka inlagd i ättika och sallake, och därefter rökad, mycket läcker. En än yngre kallas Möurtus (Myr-björn) och har läckert kött; den blir med åren gräsbjörn &c. Björn-hufvudet och tassarne äro utomlands en läcker Herre-mat: Hammer. Gunnerus vet många i Norige som funnit björn-kött synnerligen välsmakande: Acta Nidros. Björn-köttet säges icke smaka illa, men är något för lebberaktigt, undantagandes när det saltas, då en fet björn-skinka mycket berömes, och räknas för ganska hederlig på et bröllops-bord. Chinesarne räkna björn-kött bland deras aldrastörsta delicer, efter Du Halde, och låter Kejsaren, då han vil göra en ståtelig anrättning, sända 50 eller flera mil til Tatariet för at hämta det: Pontoppidan. Af alla Europeiska Nationer, äro Schveitzarne synnerlige älskare af björn-stekar, särdeles efter unga djur: Merklein. Äfven vid sina gästbud, nyttja de denna anrättning på de förmögnare borden: Plantinus. Alla Nationer i N. Asien, som idka björn-jagt, äta ock köttet, särdeles Tunguserne: Bell; och Kamtschadalerne: Steller. Men de norre Americaner synas än mera värdera detta djur. Svarta Björnens kött i Canada, särdeles des fötter, hållas för den bästa mat, som kan fås, hvarmed äfven Lahontan, för egen del, instämmer. Canadas inbyggare undfägna med björnars kött, dem de haft 2 à 3 år hemma och gödt: Chamolain. I Carolina är björn-köttet värderadt, men blott vissa årstider. Den tiden då björnen i Carolina äter de bäska Tupelo-bären, får köttet deraf en vedervärdig smak; det är ock mycket elakt och fränt då han har til sin föda Sill, som då stiger up i floderna at lägga råmmen; men på hela året annars är des kött af så god smak, som något annat; fettet är rätt delicat och lättsmältare än något annat. En björn-unge, som är fet om hösten, af de frukter han ätit, är en läcker mat: Catesby. Med detta intyg, instämmer äfven Brickell til alla delar, när han skrifver om Carolinas björn-kött, at det ger ej det bästa fläsk efter i smaken, varandes midt imellan ox-kött och fläsk. En björn-unge är en den delicataste rätt, och hålla Planteurerne det köttet för ypperligare än både oxesvinkalfoch får-kött. Det ser ock så väl ut, som det smakar, ty fettet är snö-hvitt, och det sötaste fett af något djur i verlden; det är tjenligare än alt annat at steka fisk med; man kan dricka ut et qvarter af sådant fett smält, utan någon påföljande upstigning. Brickell, som var prevenerad emot björn-stek, blef en gång ovetande tracterad därmed, då han åt den för svin-stek, och tyckte denna stek vara den läckraste mat i sitt slag han nånsin smakat. En skinka deraf är extraordinairt god, men härsknar snart. När björnen äter fisk, särdeles Sill, som et par månader är hans mästa mat, är köttet icke godt, ej heller då han äter Gumberries. Lawson tillägger, at Carolinas björnar icke äro af det största slaget; han fann dock köttet vara midt imellan svinoch ox-kött. Ungarne kunde vara en mat för de kräseligaste munnar; hvarföre han tillägger dem företräde för oxe, kalf, svin, gumse, så at han ej vet sig hafva ätit bättre kött i Europa. För öfrigt bekräftar han, efter bokstafven, Brickels intyg om fettets egenskap. Vildarne i Carolina äta derföre hälst fett björn-kött. Af Kalms intyg är bekant, at ej allenast Canadas inbyggare, utan ock Pensylvaniens och Virginiens, tillaga och äta björn-kött på samma sätt, som svin-kött; samt at både sämre och bättre folket hålla det för rätt godt. Detta bekräftas för Virginien i Phil. Trans. abridg. Födan utur växt-riket förbättrar köttets smak. Särdeles Ållon: Pennant. Indianerne i Canada räkna björn-kött rökadt för en god mat. I Julii månad, då björnens brunsttid är, har köttet så vidrig lukt och smak, at folket knapt gitter röra det, men sedan björnen en tid fått gå och äta allehanda frukter, särdeles vindrufvor, får köttet en excellent smak, som det sedan behåller til våren, men har därhos det fel at vara mycket oljaktigt. En björn-unge räknas för at vara rätt så god til smaken, som et lamb: Jefferys. Bossu blef äfven där undfägnad med boucannerad björn-tunga och björn-svants, och fann dem rätt goda. I Acadien håller man björn-köttet för ganska godt: Diereville. Asiens björnar på bergen Honquang i China, finnas så fete, at de äro odräglige. Kejsaren i China sätter sådant värde på björnar, at han låter björnjagter anställas många mil up i Tatariet, när någre högtidelige Festiner skola gifvas: Houttuyn. Det läckraste på björnen äro des tassar. Därom instämma Catesby, Brickell, Schreber, Buffon, De Pratz, Dapper, Pennant, Brookes, m. fl. De skola ännu i vår tid framsättas på Fursteliga bord i Tyskland, rökade och saltade, och vara den största läckerhet. De voro redan i Plutarchi tid kände för denna egenskap. Academici Parisienses hafva anmärkt, at denna läckra biten är et fett, hvitt och fint ligamentum, ungefär af en fingers tjocklek, som sitter under fram och bak-tassarna, och tros gifva den näring djuret njuter, då det suger ramarna. Mem. pour serv. a l’Hist. d. anim. Tillagade med sötsur Sauce skola de vara ogement smaklige: v. Rohr. Dernäst får fettet des utmärkta loford, hvilket, enligt Bossu, i Louisiana skal nyttjas til Saucer, bakelser m. m. blifva så hvitt och klart, som den bästa bomolja och nyttjas til samma behof: Du Pratz. Det skal ätas med honung: Churchill, samt enligt Steller icke stelna. Svantsen är ock god, men hufvudet sämsta stycket. (b) Ursus Arcticus eller hvita Polar-Björnen, har äfven fått flera goda loford; hvartil dock den upfriskande matlusten i Polkretsens grannskap torde haft mästa delen. Engelsmännerne åto en vid N. Zemblia och funno köttet rätt godt och til utseende vackert. Voy. au Nord. Ryssarne, som kastades til en obebodd Ö vid Spits-bergen, funno det likna ox-kött. Grönländarne äta det gerna: Crantz. Det skal vara hvitt och fett, samt likna får-kött: Cranz, Pennant. Munks besättning fann det nog godt. Pellham fann det så godt som ox-kött. Des fett är mera penetrant än den svarte björnens, ock drickes af vilda Americaner, såsom en liqueur: Sauri. Imedlertid är det säkraste omdömet, at kalla detta kött osmakligt. Phipps fann det segt. Det är sämre än den svartes: Sauri. I Churchills Saml. finnes intyg af Engelsmän, som funnit det tranaktigt och fränt, samt mådde illa däraf, och Engelsmännerne, som åtfölgde Cook på des sista resa, gifva de vid Berings-sundet skutne Polar-björnar det intyg, at deras kött hade en tranig fisk-smak, fast de voro något bättre än valrossar. (c) Ursus Lotor; Sjupp, ätes i N. America allmänt. Hos Churchill finnes han beskrifven så god som lam-kött. Josselyn kallar honom synnerligen god, som en Di-gris. Kalm berättar at han ätes som en skön mat. Sloane, at han ätes mycket på Jamaica. Lawson, at han nyttjas i Carolina, men man bör helst välja den tiden, då han ej lefver af fisk: Catesby.
