Den här sidan har korrekturlästs
både til färg och smak; men i Tunquin lemnas det åt de fattiga, då Mandarinerne endast förbehålla sig Snabelen, hvilken är den läckraste mat man vil begära.(*)[1] På Island finner
- ↑ (*) Elefantens kött beskrifves såsom hårdt och osmakeligt. Det är äfven svampaktigt: Schreber. Kolbe fann det ganska godt, grof-trådigt, hårdt, osmakligt, och så svampaktigt, at vid kokningen 5/6 inkrympa. Loyer beskrifver det såsom likt ox-kött til färg och smak, men mycket gröfre och hårdare. Likväl ätes det af alla Neger Nationer i Africa. På Guldkusten, äta Negrerne det, helst stinkande: Purchas. Negrerne i Fetu hålla det bättre än Hjort och Rådjur, ja, köpa det för guld, och om djuret än flera dygn legat dödt, samt tagit röta och maskar, så äta de det ändå: Muller. Denna mortification är i vist anseende nödig, emedan det torra och sega köttet därigenom blifver mört och tål likafullt stark kokning. Negrerne i Bouré finna det godt: Des Marchais. Negrerne vid Franska Factorierne äta det med förnöjelse: Demanet. Äfven vid Sierra Leona: v. d. Gröben. I Guinea hålles det för en förträffelig föda: Smith. I Angola räknas det för synnerligen välsmakande, helst då matkar tilkommit: Cavazzi. Så at en Prinsessa i Angola undfägnade von der Broeck med en sådan stinkande stek af en ung Elefant. Rec. d. Voy. Holl. Negrerne vid Sofala äta det äfven, samt Hottentotterne: Sparrman. Och Æthioperne: Grew; hvilke sannolikt äro Strabos Elephantophagi. Européer, som på dessa orter ätit Elephanters kött, hafva funnit det likna oxars, särdeles när det fått des fumet. Jobson tyckte det vara en god och smakelig spis, och Portugisiske Amiralen Cabral fann det tjenligt at inskeppa til Besättningens förnödenhet: Prevost. Uti Ostindien blifva Elefanter ej ätne på Ceilon, eller någon annan ort, utom i Tonquin: Langhans. Där skola sjelfve Konungarne hålla dem för läckerhet: Lettr. edif. och folket äter dem med huden: Richard. Elefant kött hålles där til köps på torgen: Vallentyn. Den unge Elefanten anses för ännu bättre, ja, enligt Brue och Labat, är den läcker. Men snabelen är dock den mäst värderade delen: Hessen. Den kan gifvas åt Mandariner såsom en dyrbar skänk: Walentyn, och är, enligt Bernier, den läckraste mat man vil äta. Konungen i Tonquin plägar därföre, då han mister någon Elefant, gifva kroppen åt pöblen, men snablen åt de förnämste Mandariner. Näst snablen tager svantsen sin plats på läckerhetens vägnar: Cavazzi; på hvilken dock icke mycket äteligt lärer finnas.
