eller Sjö-koer äro ofelbart mycket bättre, och värderas af många: Thevet säger deras kött
svantsen en synnerlig läckerhet. Man kan ock anse di-kalfvarne för den största kräselighet. Man äter köttet helst stekt, ty det fordrar hela 8 timars kokning. Månge förklara det bättre rimsaltadt, än aldeles färskt. Sjelfva den tre fingers tjocka huden kokas och smakar som ox-fötter: Barrere. At köttet tilllika är hälsosamt intyga alla, och Acunna tror det gifva dubbelt kraftigare näring än gumse-kött. Läsaren är således någorlunda satt i stånd, at döma om denna ryktbara läckerhet. Men såsom Pennant gör skillnad imellan de omtalade Lamantiner, och den art, som af Steller funnits och beskrifves vid Berings-Ön, så har man sparat des och Krascheninnikows något omständeligare antekningar, för at sluta denna artikel. Den sednare utlåter sig om Kamtschatkas Lamantin sålunda: Lamentins eller Manati köttet vid Berings-Ön behöfver lång stund at kokas, men smakar rätt väl, och har likhet med oxe-kött. De ungas fett liknar svinfett, och det magra liknar kalf-kött; det samma är snart kokt, och sväller så up, at det efter kokningen intager dubbelt så stort rum, som det hade då det var rått. Det är omöjeligt at få fettet på hufvudet och stjerten genomkokt; refbenen och ryggen äro läckerbissen: Krascheninnikow. Manatus, Trichech. Man., vid Berings-Ön i östra hafvet, på den fann Steller fettet imellan inra och yttra huden öfver kroppen, vara merendels en tvärhand bredt, något stadigt, hvitt i förstone, men sedan af solens verkan gult som smör. Det var rätt angenämt, så til lukt som smak, ojämförligen bättre än alla andra sjödjurs fett, ja äfven mycket ypperligare än de fyrfotade djurens, ty det höll sig ganska länge, äfven i de varmaste dagar, utan at härskna eller få ond lukt, och var därjämte, sedan det blifvit kokadt, så sött och smakeligt som mandelolja, tjenligt at i alla fall nyttja i stället för smör, hvarmed ock den förmonen fölgde, at det
