vara förträffeligen godt, och smaka nästan som kalf-kött, men Chartevoix håller det för bättre än kalf-kött.
Men, då gräntsorna af et Tal icke tillåta utföra de omdömen, flera hos oss, från bordet uteslutne djur, undfått af de folk-slag, som nyttja dem til näring, måste jag åtnöja mig at blott nämna, det man, på särskildte orter funnit smakliga måltider af Bradypi (*),[1] Manes (†),[2]
- ↑ (*) Detta senfotade djur räknas i Cayenne för välsmakande, när köttet är fett; annars är det hårdt och segt: Jefferys. Men enligt Fermin är det gemenligen magert och gifver följakteligen icke många läckra måltider.
- ↑ (†) Manis eller Landtödlan, så kallad för des fjällika beklädning, ehuru för öfrigt däggande och försedd med varm blod, är ej allenast ätelig, utan ock särdeles des svants, hållen för en synnerlig läckerhet: Houttuyn. En Manis, som i Africa kallas Quogelo, ätes af Negrerne, som finna des kött hvitt
ej gjorde äckel eller förtog matlusten, fast man tog hela glas deraf til lifs. Fettet på stjerten var hårdare och stadigare, och altså sedan det kokats ännu mera välsmakande. Sjelfva köttet bestod af starkare och tjockare fibrer än oxe-kött, och behöfde tämmeligen länge at kokas, men blef då rätt godt, och kunde knapt skiljas från oxkött. Fettet på ungarna liknade ganska mycket friskt svin-fläsk, och köttet var ej på minsta sätt olikt kalf-kött, det var lättkokt, och svälde ut under kokningen, så at det intog dubbelt större rum i grytan. Det var märkeligt med detta djurs kött, at det ännu rått kunde länge hänga i fria luften, och då blifva fullt av mask, utan at ändock få någon stank. Detta kött låter ock insalta sig, och blir då rätt godt. Et sådant djur vägde på ofvanberörde ställe 8000 ℔: Steller.
