Den här sidan har korrekturlästs
¤ ) ° ( ¤
Myrätare (*);[1] Bland vildjuren (feræ), af Lejon (**),[2]
- ↑ (*) Alla arter af detta slägte lefva, såsom bekant är, af Myror, dem de krossa med sina tandlösa käkar, sedan de, med sin långa ormlika tunga, liksom pumpat dem in i sitt gap. Af denna föda får deras kött en stark smak. Myrmecophaga jubata har en obehaglig smak, men ätes dock af Indianerna: Pennant. Kolbe omtalar et Erdschwein på Cap, som är en Myr-ätare. Han fann det smakligt och sundt; åt det ofta med god matlust, och mådde därefter aldrig illa. Des kött var fett och liknade Vildsvin.
- ↑ (**) Oribasius, som mycket agerar Censor öfver den goda smaken, undrar, at folk kunnat äta Lejon; likväl har det både fordom och i sednare tider blifvit nyttjadt, särdeles af Africaner. De gamle Agriophagi åto Lejon: Plinius. Äfven någre uti Indien: Vossius. Än i dag ätes det af Morerne i Senegal: Brue, Labat. Africanerne finna det godt: Demanet; ja rätt godt, fast det har en stark obehaglig smak: Sauri. Houttuyn skrifver, at de äfven utgifva det för sundt. Labat tror Negrerne vid Sierra Leona, som gerna äta Lejon, därvid mera följa sin hämndelystnad än verkeliga smak, emedan Lejonet altid är magert, och tyckes böra vara osmakligt. Shaw intygar däremot, at Lejonens kött i Barbariet är nog värderadt och går nära kalf-kött til smak och lukt. Hottentotterne försmå ej Lejonsteken: Sparrman. Walentyn har hört på Cap, Lejonet beskrifvas såsom rätt läckert. Kolbe går ej aldeles så vida, utan tillägger det blott en villebråds smak, som hvarken är vidrig eller osund. Detta låter ock höra sig, ty, ehuru Lejonet är et af de starkaste rof-djur, så
och läckert: Des Marchais. Pennant förklarar det äfven för excellent. Manis Pentadactyia ätes gerna af Chineserna, och beskrifves såsom fet och söt: Walentyn. Bontius intygar ock, at des kött är allmänt begärligt i Indien.
