äta sin fisk sällan färsk, utan sol-torkad utan salt, hvarunder han antager röta, hvilket just är deras önskan. Irokeserne i Canada hafva ock fattat välbehag för rutten Mays, som de bringa til röta med det de nedgräfva den i kärr, och låta så länge ligga, tils den ruttnar och får elak lukt; men det är sådan de vilja hafva den samma, och har man sedt, at då de omsider dragit den up ur gyttjan, hafva de med begärlighet slickat och sugat på det stinkande vatnet som afrunnit.
Men at komma tilbaka til det villbråd man hälst äter, så känne vi något hvar värdet på våra skogs-djur och foglar, så at jag ej kan behöfva at nämna, antingen Älgar (*),[1] Hjortar (**),[2]
- ↑ (*) Älgen (Cervus Alces L.) förtjenar väl Hammers och Pontoppidans vitnesbörd, at likna Hjorten, til köttets egenskap och smak; men är groftrådigare och hårdsmältare. Goebelius recommenderar därföre detta kött endast åt goda och starka magar. De gamle Älg-oxars kött är i synnerhet torrare och gör ingen synnerlig anrättning på de förnämas bord, om icke genom konstens åtgärd förbättradt. Wormius har fått en Älg-stek, den han icke kunnat äta, för des hårdhet och osmaklighet. De unge äro däremot smakelige, möre och begärlige, särdeles di-kalfvarna, och om dessa tala gemenligen de Auctorer, som beröma Älg-kött, såsom Hammer, Leopold, Zuckert, Pennant. Saltadt Älgkött nyttjades i Hof-köket, uti Konung JOHAN III:s tid. Sv. Opb. Wogulerne älska i synnerhet Älg-köttet, då det, vid sen torkning,
- ↑ (**)
omdömen, som gifvas deras kött, at vara groft och obehagligt; Barrere, Buffon, och icke godt at äta: Marcgraf. Enligt Bajon skal djuret ock hafva en något obehaglig lukt.
