hvilka Utlänningar kunna framställa sina Sten-getter (*),[1] mångfaldiga Gazeller (**)[2] och sina
- ↑ (*) Stengeten (a) Capra Ibex Linn. är et fjäll-djur, får af Zuckert det intyg at hafva et hårdt och svårsmäldt kött. Detta har til det högsta rum vid de gamle båckar, ty Stengeten får af
- ↑ (**)
hjort-slägtet. Des kött kallas ganska godt af Fouilloux; vida öfverträffande hjort-kött, af Coetlogon och Wormius; läckert, men aldrig fett, af Pennant. Man bör dock märka, at betes-parkernas olika beskaffenhet gör stor skilnad på detta smakliga och sunda villebråd, ty då djuren vistas på sumpige orter, duger köttet knapt at äta. Men på höga och med löf-buskar klädda trakter blir detta kött förträffeligt, särdeles af unga djur, om 1 eller 1 12 års ålder: Houttuyn. De Råbåckar som äro äldre än 2 år, hafva et torrt och osmakligt kött, men honornas och killingarnes är löst, särdeles om de vistas på högländta orter: Buffon.
Ren-kött förtjenar rum bland Nordens bästa villebråd. Man vil ej nämna bruket af de tamde hos Lappar, Samojeder, Siberianer, Koräker, Tschutsker, utan blott betrakta dessa djur i deras frihet. Pontoppidan får ej många medhållare däruti, at Renens kött är torrare än hjortens, ej heller Brookes, som kallar det fade. Det är tvärtom mindre torrt och mera läckert än hjortens: De la Mettraye. Nordens bästa och hälsosamaste villebråd: Zuckert. Grönländarne älska ingen föda högre: Crantz, Fabricius. Engelsmännerne funno det af förträfflig smak på Spitsbergen: Phipps. N. Americas Caribou vid Hudsons vik, som af De la Poterie beskrifves såsom bättre än hjorten, och liknade kalf-kött til smaken, är en villren. Ren-tungor rökade hafva sitt kända värde, utom Houttuyn och Kleins intyg. På Konung JOHAN III:s taffel gafs saltadt Ren-kött. Sv. Opbörd. Vilda Renarne blifva i högsta Norden obegripligt fete på en korrt tid: Crantz.
