Den här sidan har korrekturlästs
78
¤ ) ° ( ¤
Rapphöns (*),[1] Hjerpar (**),[2] Waktlar,
- ↑ (*) Under det obestämda namnet Rapphöns (Perdrix) får man hos resande många särskilde arter berömda, hvilka det blifver nästan ogörligt at bringa til sina rätta Systematiska namn. Gemenligen menas Tetr. perdix, då Rapphöns nämnes i Norra Europa, och oftast Tetr. rufus, när de förekomma mera sydligt; likväl är man icke säker, så framt ej något annat kännetekn tillägges från de varmare länder. Oftast hitblandas Tetrao Arenaria, och ej sällan Ripan. Man vil derföre börja med (a) Tetrao perdix eller Perdrix grise, Rapphönan. Vande Mule kallar Rapphönan den utvaldaste mat och läckraste fogel. Lahontan berömmer Dannemarks Rapphöns såsom förträffeliga. Salmon v. Goch berättar, at de Ryske Rapphöns äro väl större än de Tyske, men icke så smakelige eller så fete. Skottske Rapphöns kött är synnerligen godt och sund: Sibbald. Engelske Auctorerne Albin, Rajus och Willoughby gifva Rapphöns företräde för alla vilda foglar, så på smakens, som sundhetens vägnar. Crantz sätter dock Fasanen på en högre nummer. Belonius berömmer Rapphöns-kött såsom läckerhet och födande, samt skrifver at särdeles vingarne hållas för läckerhet. Uti Frankrike värderas Rapphöns
- ↑ (**)
Orren, Tetrao Tetrix L. Är gemenligen mörare, lättsmältare och sundare än tjädren, men tål väl späckas och uphjelpas, emedan des kött är nog torrt. Charleton håller Orren för smakligare och mörare än höns. Hammer kallar honom välsmakande; Pontoppidan smaklig och sund, samt begärlig. Sibbald skrifver at Orren i Skottland räknas för synnerlig läckerhet. Men Orrar äro icke allestädes lika gode. Vid sjön Baikal i Siberien blifva de om sommaren så fete, at de icke kunna flyga undan, utan slås med piskor: Georgii. Uti Zolnock i Ungern blifva de smakligare än annorstädes: Belius. Vid Tobolsk däremot få de en obehaglig träsksmak: Chappe.
nor,
