et vist slags lök, den böndren kalla vilder oder Hunds knoblauch, den desse foglar äta. Misc. med. phys. mathem. a. 1727 p. 486. Denna upgift synes Utgifvaren nog paradox, emedan lök-arter gemenligen meddela djurens kött en mindre behaglig bismak. Willughby skrifver, at denna läckerhet fångas i England til otalig myckenhet; at des kött är öfvermåttan läckert, och fett under blida vintrar. Brookes och Halle instämma hvad läckerheten beträffar, särdeles då foglen är ung och fet, då ock des kött är lättsmäldt. Det samma bestyrker Montbeillard på sundhetens vägnar så väl som smakens. Albin kallar detta kött sött och läckert. Således afhöll sig Påfven CLEMENT XIV. från lärk-kött, för at icke bryta sin föresats at föra en måttelig och tarflig lefnad, med hvilken han dock, såsom Utgifvaren menar, kunnat förena en eller annan Lärk-stek, emedan den hvarken är stor eller särdeles sällsynt äfven på de lägres bord uti Italien. (b) A. Calandra L. är god at äta: Olina. (c) A. arborea L. är mindre smakelig än Arvensis. (d) A. cristata, upgår ej heller emot rätta Lärkan: Zuckert. (e) A. Spinoletta hålles i Italien för en synnerlig läckerhet: Cette. (f) A. Yeltoniensis, så kallad emedan den finnes vid en trakt omkring Wolga floden och sjön Yelnon, beskrifven af J. R. Forster uti Phil. Trans. säges vara af en utvald smak och i Augusto blifva mycket fet. Uti Carolina finnas två arter smakeliga Lärkor: Brickell. Man vil ock tillägga, at de kräselige i Tyskland, enligt Zuckert, äta Lärkan med inälfvorna.
Snösparfven, Emberiza nivalis L. smakar rätt väl: Horrebow, Leem, v. Linné. Des kött kallas fett, godt, födande, af Brickell; mycket läckert, af Olafsen och Hammer; delicat af Lawson; öfvermåttan läckert af Bell. Foglen kommer om vintren flockvis från Lappmarken til Preussen och far derifrån öfver Pålen til Carpatiska fjällen, hvarifrån han om våren kommer fet tilbaka; de, som då fångas, gå til Konungens och Printsarnes bord i Berlin: Klein. Någre hafva inbillat sig, at denne fogel är den rätta Hortolane, för hvilken
