Den här sidan har korrekturlästs
91
¤ ) ° ( ¤
småfogel (*).[1] Om Hararne får jag anmärka, at deras blod hålles för smakeligare än andra djurs, äfven som deras kött är för de flästa munnar en begärlig spis, fast de fordna Britanner af
- ↑ (*) Såsom de så kallade Becfigues förekomma under en särskild artikel, så drager Utgifvaren icke i betänkande at, bland Småfoglar, gifva den så mycket värderade Hortulana första rumet. Den är miliaria hos de gamle, som räknades för största läckerhet i verlden: Cetti. (a) Emberiza hortulana L. förnöjer smaken med des utvalda läckerhet: Olina. Den förskrifves från Italien til Tyskland af de rika, för des kräslighet, och betalas ganska dyrt: Zorn. Den kallas af Frisch miliaria pinguescens, fås til ymnighet i Lombardiet och är mycket begärlig på stora Herrars bord för des läckerhet: Klein. Den räknas för en raretet på Franska Calaser och säljes ganska dyrt: Albin. Des kött är af en utvald smak, mört och stärkande: Sauri. Köpes ofta för en ducat stycket: Halle. Finnes särdeles fet och läcker i Italien och Södra Frankrike, där den är just läcker och uplifvande (restaurant): Lemery. Denne läckraste fogel blifver särdeles fet af milium och hafre. Från Bologne föras hela kistor deraf til Rom, plåckade och beströdde med mjöl: Zuckert. Under des flyttnings-tid genom Österrike försummas ej at fånga denna läckraste fogel för de bästa bord: Crantz. Buffon skrifver, at hortulanen då den är fet, är en läcker bit, med sin smak, och mycket efterfrågad. Desse foglar äro ej altid fete, då de fångas; men man göder dem då i et mörkt rum, då de få tiltaga i
Utländningar stundom icke draga i betänkande at gifva en Ducat stycket: v. Linné. Herat hos Rzaczynski berättar, at Snösparfvarne, på en viss trakt i Pålen, äro om vintren mycket läckre. I Siberien äro de också mycket läckre: Bell. Grönländarne torrka och äta sina Snösparfvar: O. Fabricius.
vid-
