98
älskade ministrels harpa anlitades förgäves. Slutligen, två timmar före solnedgången och således långt före den tid, då han kunde vänta någon tillförlitlig underrättelse om utgången av morens eller arabens kur, skickade han, som vi redan nämnt, ett bud till riddaren av Leoparden, med befallning, att denne genast skulle inställa sig, i hopp att mildra sin otålighet genom att av sir Kenneth erhålla en närmare underrättelse om orsaken till hans frånvaro från lägret, och omständigheterna vid hans möte med denne ryktbare doktor.
Den sålunda tillkallade skotske riddaren inträdde hos konungen, liksom han ej varit ovan vid en sådan ära. Konungen av England kände honom knappast till utseendet, ehuru han, lika mån om sin rang som trägen i sin dyrkan av sitt hjärtas hemliga älskarinna, aldrig varit frånvarande vid de tillfällen, då den engelska frikostigheten och gästfriheten öppnade konungens hov för alla, vilka innehade en viss värdighet inom ridderskapet. Konungen såg oavvänt på den inträdande sir Kenneth, under det denne ett ögonblick knäföll vid sängen samt därpå uppsteg och ställde sig framför honom i en vördnadsfull ställning, som likväl var fri från all trälaktighet eller ödmjukhet och sådan, som det anstod en officer i sin befälhavares närvaro.
»Ditt namn», sade konungen, »är Kenneth av Leoparden. — Av vem har du erhållit riddarvärdigheten.»
»Jag har fått den av Wilhelms, Skottlands lejons svärd», svarade Kenneth.
»Ett vapen», sade konungen, »fullt värdigt att meddela denna heder, och ej heller har det blivit lagt på en oförtjänt skuldra. Vi ha sett dig kämpa ridderligt och tappert i den hetaste striden, där nöden var som störst, och vi skulle ej dröjt tills nu för att låta dig veta, att dina förtjänster blivit bemärkta av oss, om ej din förmätenhet i andra fall varit sådan, att dina tjänster ej kunnat göra anspråk på någon större belöning, än förlåtelse för dina överträdelser. Vad säger du — ha?»
Kenneth försökte att tala, men var ur stånd att uttrycka sig tydligt. Medvetandet av hans alltför ärelystna kärlek och den skarpa falkblick, varmed Lejonhjerta tycktes genomskåda hans själs innersta, förenade sig att förbrylla honom.
»Och dock», sade konungen, »ehuru soldater borde lyda order och vasaller sina länsherrar, skulle vi likväl kunna förlåta en käck riddare en större förgripelse än hållandet
