mot konung Richard, och att det ej var osannolikt, att biskopen, vilken av några ansågs som en förslagen och föga samvetsgrann person, kunde vara en av deltagare däri. Det var väl sant, alt det i hans tanke icke fanns någon människa, som var så fullkomlig som hans herre; ty Richard var ridderskapets blomma och den förnämste av alla de kristna anförarne, samt iakttog troget alla den heliga kyrkans föreskrifter, och längre sträckte sig ej de Vaux' begrepp om fullkomlighet. Han visste väl, att det alltid varit hans herres oförtjänta öde, att vid ådagaläggandet av sina stora egenskaper skörda lika mycket klander och ovänskap, som ära och tillgivenhet, samt att i själva lägret och bland de furstar, vilka genom ed förbundit sig till korståget, många funnos, som gärna skulle uppoffrat allt hopp om seger för det nöjet att få störta eller åtminstone förödmjuka Richard av England.
»Därför», sade baronen för sig själv, »är det alls inte omöjligt att denne El Hakim, då han med sin kur — eller skenbara kur — botat den skotske vapendragaren, endast kan hava åsyftat ett skälmstycke, vari riddaren av Leoparden torde vara delaktig, och biskopen av Tyrus, så prelat han än är, kanske även kan hava någon andel.»
Detta antagande kunde likväl ej lätt förlika sig med den oro, biskopen visat, då han erfor, att den skotske riddaren, tvärt emot hans förmodan, hastigt återkommit till korsfararnes läger. Men de Vaux tog endast intryck av sina allmänna fördomar, vilka ingåvo honom den fasta övertygelsen, att en listig italiensk präst, en trolös skotte och en saracensk doktor vore en sats ingredienser, varav allt möjligt ont, men sannolikt ej något gott kunde utdragas. Han beslöt likväl att öppet framställa sina betänkligheter för konungen, om vars omdöme han hade en nästan lika hög tanke som om hans tapperhet.
Under tiden hade händelser inträffat, alldeles stridiga mot de förmodanden, Thomas de Vaux hyst; ty han hade knappt lämnat det kungliga tältet, förrän Richard, både till följd av den otålighet, som låg i hans natur, och den, som framkallades av febern, började knota över hans dröjsmål och uttrycka sin längtan efter hans återkomst. Han hade nog erfarenhet för att söka resonera bort denna sinnesretlighet, som betydligt ökade hans kroppsliga illamående. Han uttröttade sina tjänare genom att begära förströelse av dem, och prästens bönbok, den lärdes roman och själva hans mest
7 — Tallsmanen.
