Sida:Talismanen 1916.djvu/109

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
107

inte, att vi äro skickade av korstågets kungliga och furstliga råd för att göra lämpliga föreställningar mot vådan av att tillåta en otrogen österländsk läkare kvacksalva med en så viktig persons hälsa, som er herres, konung Richards.»

»Ädle herr markis», svarade engelsmannen tvärt, »att yttra många ord är inte min sak och ej heller finner jag något nöje i att åhöra sådana — dessutom är jag mycket förr färdig att tro, vad mina ögon sett, än vad mina öron hört. Jag är förvissad om, att denne hedning kan bota konung Richards sjukdom, och jag tror och hoppas, att han skall vinnlägga sig om att göra det. Tiden är dyrbar. Om Mahomet — vilken Gud förbanne! — stode utanföre med samma goda avsikt som denne Adonebek El Hakim hyser, skulle jag anse för en synd att uppehålla honom en enda minut. — Därför ger jag er en god dag, mina herrar.»

»Ja, men konungen har själv sagt, att vi skulle vara närvarande, när denne läkare utövade sin konst på honom», invände Konrad av Montserrat.

Baronen viskade till kammarpagen, troligen för att få veta om markisen talade sant, och svarade sedan: »mina herrar, om ni vill förhålla er stilla, må ni gärna gå in med oss, men om ni genom ord eller åthävor avbryten denne skicklige läkare i hans värv, så skall jag låta er veta, att jag, utan aktning för er höga värdighet, med våld skall tvinga er att lämna Richards tält; ty veten, att jag är så övertygad om kraften av denne mannens läkemedel, att om Richard själv vägrade mottaga dem, så tror jag vid vår fru av Lanercost, att jag skulle ha mod att tvinga honom därtill, antingen han ville eller inte. — Stig på, El Hakim.»

De sista orden utsades på lingua franca, och åtlyddes genast av läkaren. Stormästaren såg bistert på den barske soldaten; men sedan han utbytt en blick med markisen, slätades rynkorna på hans panna, och båda åtföljde de Vaux och araben till det inre tältet, där Richard låg och väntade dem med den otålighet, varmed den sjuke lyssnar efter sin läkares steg. Sir Kenneth, vars närvaro varken tycktes fordrad eller förbjuden, ansåg sig, till följd av de förhållanden, vari han befann sig, berättigad att åtfölja dessa förnäma personer; men medveten av sin underordnade makt och rang, höll han sig på avstånd under hela det påföljande uppträdet.

Så snart de inträdde, utropade konungen: »så-åh! Ett vackert sällskap, som kommer för alt se Richard göra sitt