108
sprang ner i mörkret. — Mina ädla bundsförvanter, jag hälsar er som representanier av vårt församlade förbund. Richard skall åter vara ibland er på sitt förra sätt, eller också skolen I bära hans lämningar till graven. — De Vaux, antingen han lever eller dör, kan du räkna på din furstes tacksamhet. — Här är ännu en till — men denna feber har förmörkat mina ögon — vad, den djärve skotten, som vill klättra upp till himmelen utan stege? — Han är också välkommen. — Se så, herr Hakim! — Till verket, till verket.»
Doktorn, som redan underrättat sig om symptomen av konungens sjukdom, undersökte nu hans puls en lång stund och med djup uppmärksamhet, varunder alla de kringstående stodo tysta och i andlös väntan. Den vise fyllde därpå en bägare med källvatten och doppade däruti den lilla röda pungen, vilken han, som förut, framtog ur barmen. När han tycktes anse vattnet tillräckligt mättat, ville han bjuda det åt konungen, som hindrade honom, i det han sade: »håll ett ögonblick! — Du har känt mig på pulsen — låt mig nu lägga mitt finger på din. — Såsom en god riddare förstår jag också något av din konst.»
Araben överlämnade utan tvekan sin hand, och hans långa, smala, mörka finger voro för ett ögonblick inneslutna och nästan begravna i konung Richards stora hand.
»Hans blod flyter så lugnt som ett barns», sade konungen »så slår ej pulsen på dem, som förgifta furstar. De Vaux, antingen vi leva eller dö, så sörj för att denne Hakim, hedrad och i trygghet, må begiva sig härifrån. — Hälsa från oss till den ädle Saladin, min vän. Dör jag, så sker det utan att tvivla på hans redlighet — lever jag, så skall det bli för att tacka honom, som en krigare bör tackas.»
Han reste därpå upp sig i sängen, tog bägaren i handen och vände sig till markisen och stormästaren: »kommen ihåg, vad jag säger, på det mina kungliga bröder må kunna besvara skålen i Cypervin: odödlig ära åt den förste korsfarare, som med lans eller svärd slår på Jerusalems port; och skam och evig vanära åt var och en, som vänder sig ifrån den plog, varpå han lagt handen.»
Han tömde därpå bägaren i bottnen, återlämnade den till araben och sjönk liksom avmattad ned på kuddarne, vilka blivit iordninglagda för hans emottagande. Med tyst, men uttrycksfullt tecken tillsade nu läkaren alla att lämna tältet, med undantag av honom själv och de Vaux, vilken av inga
