Sida:Talismanen 1916.djvu/113

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
111

hakan och gjorde en åtbörd, som om han tagit av en mask; »där ligger min förklädnad, och nu, vad tror ni om detta korstågs utsikter, för så vitt det rör er ordens fördelar?»

»Detta är att rycka slöjan från mina tankar, snarare än att yppa edra egna», sade stormästaren. »Dock skall jag svara er med en liknelse, som jag hört av en turkisk eremit i öknen. — 'En bonde bad en gång himmeln om regn och knotade, då det ej föll, när han behövde det. För att straffa hans knot', sade eremiten, 'skickade Allah Euphrat över hans gård, och han gick under tillika med alla sina ägor, just genom uppfyllandet av hans egna önskningar.'»

»Ganska träffande sagt», sade markisen. »Jag skulle önska att havet uppslukar nio tiondelar av dessa prinsars flottor! Vad som blivit övrigt skulle bättre gagnat Palestinas kristna ädlingar och de usla återstoderna av Jerusalems latinska konungarike. Överlämnade åt oss själva, skulle vi kanske dukat under för stormen, eller, måttligt understödda med folk och penningar, kunnat förmå Saladin att högakta vår tapperhet och bevilja oss fred och beskydd på billiga villkor. Men just till följd av den stora fara, varmed detta korståg hotat sultanen, kunna vi taga för givet, att, ifall den skulle gå över, saracenen ej skall tillåta någon av oss att innehava besittningar eller furstendömen i Palestina, och ännu mindre skall han tillåta, att dessa militäriska brödraskap, som tillfogat honom så mycket ont, äga bestånd.»

»Ja», sade tempelriddaren, »men dessa äventyrande korsfarare kunna vinna framgång och åter plantera korset på Zions murar.»

»Och vad båtar det tempelorden eller Konrad av Montserrat?» sade markisen.

»Er kan det båta», svarade stormästaren. »Konrad av Montserrat kan bliva Konrad, konung av Jerusalem.»

»Det klingar något», sade markisen, »och likväl ljuder det blott ihåligt. — Gottfrid av Bouillon valde med skäl törnekronan såsom sin sinnebild. Stormästare, jag skall tillstå för er, att jag fattat ett visst tycke för den österländska styrelseformen. En ren och enkel monarki borde blott bestå av konung och undersåtar. Sådan är den ursprungliga, enkla formen — en herde och hans hjord. Hela denna inre kedja av feodalberoenden är oäkta och konstlad, och jag skulle hellre med fast hand och efter eget gottfinnande vilja föra kommandostaven i mitt lilla furstendöme, än en konungaspira för