Sida:Talismanen 1916.djvu/112

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

110

kryddad ändå», sade markisen, »om Saladin vore lik varje annan turk, som hittills burit turban, eller vänt sig till Mekka på muezzinens kallelse. Men han vill låta påskina redlighet, heder och ädelmod, liksom det skulle anstå en odöpt hund som han att utöva en kristen riddares dygder! — Det sägs, att han vänt sig till Richard med begäran att bliva upptagen inom ridderskapets krets.»

»Vid Sankt Bernhard!» utropade stormästaren, »vore det då ej hög tid, sir Konrad, att avlägga våra skärp och sporrar, utplåna våra sköldmärken och kasta bort våra hjälmar, om den högsta värdighet i kristenheten skulle förlänas åt en okristnad turk, som inte är värd tio öre.»

»Ni värderar sultanen för ringa», svarade markisen; »dock, ehuru han är en tämligen vacker karl, har jag på slavmarknaden sett vackrare säljas till fyrtio öre stycket.»

De voro nu nära sina hästar, vilka stodo på något avstånd från konungens tält och kråmade sig bland den lysande svit av stallmästare och pager, som åtföljt dem, då Konrad efter ett ögonblicks tystnad föreslog, att de skulle njuta aftonvindens svalka och skicka hem sina, hästar och följeslagare, samt till fots gå till sina kvarter genom det kristna lägrets vidsträckta linjer. Stormästaren samtyckte, och de började följaktligen promenera tillsammans, i det de, liksom genom ömsesidig överenskommelse, undveko den mer bebodda delen av tältstaden och följde den breda esplanad, som låg mellan tälten och de yttre försvarsverken, där de ostörda kunde samtala, utan att bemärkas av några andra än skiltvakterna.

De talade en stund om militäriska saker, som hörde till försvarsanstalterna; men detta slags samtal, som ej tycktes intressera någondera, avtynade slutligen, och en lång tystnad uppstod, vilken bröts av markisen av Montserrat, som stannade tvärt, liksom en person vilken fattat ett plötsligt beslut, och sedan han några ögonblick betraktat stormästarens mörka och oböjliga drag, tilltalade han honom slutligen sålunda: »om det läte förena sig med er tapperhet och helighet, högvördige herr Giles Amaury, skulle jag be er att för en enda gång bortlägga den mörka mask, ni bär, och med blottat ansikte samtala med en vän.»

Tempelherren smålog.

»Det finns ljust färgade masker», sade han, »vilka lika fullkomligt som de mörka dölja de naturliga anletsdragen.»

»Välan då», sade markisen i det han förde handen till