för honom, då han visste honom tjäna under Richard, medan hans egenskap av skotte, jämte något annat personligt groll, som jag har reda på, gjorde det föga sannolikt, att han, efter återkomsten från sin beskickning, skulle sätta sig i förbindelse med den sjuke konungen, som ej särdeles tyckte om hans närvaro.»
»En alltför fint hopspunnen politik», sade stormästaren. »Tro mig, att de italienska spindelvävarna aldrig skola fjättra denne oklippte Simson från ölandet — tacka Gud, om ni kan göra det med nya tåg och det av segaste slaget. Inser ni ej, att det sändebud, ni med så mycken omsorg utvalt, skaffat oss på halsen denne läkare, som kanske sätter den Lejonhjärtade, tjurhalsade engelsmannen i stånd att fullfölja sitt korståg, och vilken av de andra furstarne vågar väl hålla sig tillbaka, om han blott en gång är i stånd att rusa framåt? — De måste följa honom, om också blott för skam skull, ehuru de lika gärna skulle vilja marschera under djävulens fana.»
»Var lugn», sade Konrad av Montserrat; »innan denne läkare, så framt han ej kan göra underverk, kan göra Richard frisk, torde det vara möjligt att åstadkomma någon öppen brytning mellan fransmannen, eller åtminstone österrikarn och deras engelske bundsförvant, så att söndringen skall bliva ohjälplig och Richard uppstå från sin säng, kanske för att kommendera sina egna trupper, men aldrig mer för att med sin egen ensamma kraft leda hela korståget.»
»Du är en flink bågskytt», sade tempelherren; »men, Konrad av Montserrat, din båge är för slapp att föra pilen till målet.»
Han tystnade därpå tvärt, kastade en misstänksam blick omkring sig, för att se, om någon lyssnade på honom, fattade Konrads hand, kramade den häftigt, under det han såg italienaren skarpt i ansiktet, och upprepade långsamt: »Richard uppstå från sin säng, säger du? — Konrad, han får aldrig uppstå!»
Markisen av Montserrat studsade. — »Vad? — Talar ni om Richard av England — om Lejonhjerta — kristenhetens hjälte?»
Hans kind bleknade, hans knän darrade, under det han talade. Tempelriddaren såg på honom och förvred sitt järnansikte till ett föraktligt leende.
»Vet du, vem du i detta ögonblick är lik, sir Konrad? Ej
