116
den statskloke och tappre markisen av Montserrat — ej den, som skulle vilja leda furstars råd och bestämma rikens öden — utan en novis, som oförmodat råkat på en besvärjelseformel i sin mästares svartkonstbok och framkallat djävulen, då han minst tänkte därpå, men nu står förskräckt vid anblicken av den ande, som visar sig för honom.»
»Jag medger», sade Konrad och hämtade sig, »att, så framt någon annan säker utväg ej kan upptäckas — du utpekat en, som rakast leder till målet. Men — välsignade Maria! — vi skola bli hela Europas avsky; varje människa skall förbanna oss, ifrån påven på sin tron, intill tiggaren vid kyrkdörren, som, trasig och spelälsk, i den yttersta grad av mänskligt elände, skall tacka Gud, att han ej är Giles Amaury eller Konrad av Montserrat.»
»Om du tar saken så», sade stormästaren med samma köld, som han röjt under loppet av hela detta märkliga samtal, »så låt oss antaga, att ingenting förefallit oss emellan — att vi tala i sömnen — att vi vaknat, och att drömbilden är försvunnen.»
»Den kan aldrig försvinna», svarade Konrad.
»Syner om kungliga och hertigliga kronor äro verkligen något envisa att bibehålla sin plats i inbillningen», svarade stormästaren.
»Gott!» sade Konrad, »låt mig blott först försöka att stifta oenighet mellan Österrike och England.»
De åtskildes. — Konrad blev stående orörlig på samma fläck och betraktade den långsamt bortgående tempelherrens fladdrande vita mantel, som småningom försvann i den österländska nattens hastigt infallande mörker. Högmodig, äregirig, förslagen och föga samvetsgrann, var markisen av Montserrat likväl ej grym av naturen. Han var en vällustig epikuré, och liksom många, vilka hylla den levnadsåsikten, hyste han motvilja för att, ens av själviska bevekelsegrunder, tillfoga plåga, eller begå handlingar av grymhet, och hade tillika ett slags allmän känsla av aktning för sitt rykte, som ofta ersätter bristen på de bättre grundsatser, varmed ett gott rykte bör upprätthållas.
»Jag har», sade han, i det hans ögon ännu voro fästa på den punkt, där han sett den sista skymten av tempelherrens mantel, »jag har verkligen frambesvurit djävulen med hull och hår! Vem skulle väl kunnat tro, att denne sträve asketiske
