10
och ädlaste sysselsättning voro mellanskoven av fred, eller rättare vapenvila, högligen angenäma för dessa krigare, som sällan fingo njuta dem, varför de också blevo dem så mycket kärare just genom de omständigheter, som gjorde dem så ovaraktiga. Det lönade ej mödan att hysa någon varaktig fiendskap mot en fiende, med vilken den tappre kämpen stritt i dag och mot vilken han kunde komma att stå i blodig kamp påföljande morgon. Tiden och omständigheterna lämnade så tillräckligt utrymme för häftiga lidelsers uppsvallande, att de, som ej hyste särskild fiendskap emot varandra, eller voro uppretade av hågkomsten av enskilda och personliga förolämpningar, med glädje i varandras sällskap njöto de korta mellanstunder av fredligt umgänge, som ett krigiskt liv medgav.
Olikheten i religion, ja, till och med det fanatiska nit, som eldade korsets och halvmånens anhängare emot varandra, mildrades mycket genom en känsla, som var så naturlig för ädelmodiga krigare, och som i synnerhet hyllades av chevaleriets anda. Denna anda hade småningom utbrett sitt inflytande från de kristna till deras dödsfiender, saracenerna, både i Spanien och Palestina. De sistnämnda voro nu ej heller längre dessa fantastiska vildar, som framträngt ur Arabiens innersta öknar med sabeln i den ena handen och koranen i den andra för att pålägga alla dem, som vågade vägra att antaga tron på profeten från Mekka, döden eller Mahomets lära, eller i bästa fall träldom och skattskyldighet. Dessa alternativ hade verkligen blivit ålagda de mindre krigiska grekerna och syrierna; men i striden med de västerländska kristna, vilka livades av samma brinnande nit och obetvingade mod, som de själva, samt ägde samma skicklighet och framgång i krigsväsendet, hade saracenerna småningom antagit en del av deras seder och i synnerhet de ridderliga bruk, som voro så väl beräknade att tjusa ett stolt och erövrande folks sinne. Saracenerna hade sina riddarespel och torneringar, sina riddare eller en däremot svarande värdighet; och framför allt höllo de sitt givna ord med en punktlighet, som stundom kunde komma en renare läras bekännare på skam. Deras, så väl enskilda, som nationella vapenstillestånd höllos samvetsgrant, och därigenom gav kriget, i sig själft kanske den största av alla olyckor, anledning till ett ömsesidigt ådagaläggande av trofasthet, ädelmod, mildhet och även välvilja, vilka känslor mera sällan göra sig gällande i fredliga tider,
