då de passioner, som framkallas av lidna oförrätter, eller av tvister, som ej kunna bringas till ett ogonblickligt avgörande, länge fortfara att glöda i deras sinne, som äro så olyckliga att vara ett rov för dem.
Det var under inflytandet av dessa blidare känslor, vilka mildra krigets fasor, som den kristne och saracenen, vilka nyss gjort sitt bästa till varandras förgörande, helt makligt redo tillsammans inåt palmträdsbrunnen, dit riddaren av den Vilande Leoparden ämnat sig, då han avbröts i sin färd av sin viga, farliga motståndare. Båda voro en stund fördjupade i sina egna betraktelser och hämtade andan efter en kamp, som hotat bliva farlig för endera eller båda, och deras goda hästar tycktes ej mindre njuta av detta mellanskov av vila. Saracenens häst, som nödgats göra hastigare och vidsträcktare rörelser, tycktes likväl hava lidit mindre därav, än den europeiska riddarens stridshäst, vars lemmar ännu voro alldeles överhöljda av svett, medan den ädle arabens under den saktare ritten blivit fullkomligt torra, med undantag av de skumflingor, som ännu syntes på betslet och schabraket. Den lösa sanden, varpå han gick, var däremot så besvärlig för den kristnes tungt lastade och rustade häst, att riddaren hoppade ur sadeln och ledde honom genom den lösa jordmånens djupa damm, som av den brännande solen blivit finare än den finaste sand, och skänkte på detta sätt sin trogna gångare en lindring på bekostnad av sin egen möda; ty med sina tunga järnskor nedsjönk han ända till fotknölen, vid vart steg han tog på en så lös mark.
»Ni har rätt», sade saracenen, och det var det första ordet, någondera talat sedan deras vapenvila avslutats. — »er starka häst fortjänar er omsorg men vad gör ni i öknen med ett djur, som sjunker ner över hoven vid varje steg, liksom han ville plantera foten lika djupt som dadelträdets rot.»
»Du talar rätt, saracen», svarade den kristne riddaren, ej synnerligt belåten med den ton, vari den otrogne klandrade hans favorithäst, »rätt efter din kunskap och erfarenhet; men min goda häst har i mitt eget fädernesland förrän nu burit mig över en sjö, lika stor som den du ser där bakom oss, utan att väta ett hår ovan hoven.»
Saracenen såg på honom med så mycken förvåning, som hans begrepp om belevenhet tillät honom att visa, och vilken endast uttrycktes med ett nästan omärkligt, föraktligt små-
