Sida:Talismanen 1916.djvu/126

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

124

»Och ni fördrager detta så tåligt och talar därom så kallt?» sade ärkehertigen.

»Ja, herr ärkehertig», svarade Konrad, »det kan ej tillkomma den fattige markisen av Montserrat att sätta sig emot en oförrätt, som tåligt fördrages av så mäktiga furstar, som Philip av Frankrike och Leopold av Österrike. Den förödmjukelse, ni kan underkasta er, kan ej vara någon skymf för mig.»

Leopold knöt handen och slog den våldsamt i bordet.

»Jag har sagt Philip det», sade han. »Jag har ofta sagt honom det, att det vore vår skyldighet att beskydda de lägre furstarna emot denne öbos tilltagsenhet; men han svarar mig alltid med att kallt anföra deras förhållanden såsom länsherre och vasall, samt att det vore opolitiskt av honom, att vid denna tidpunkt låta det komma till en öppen brytning.»

»Världen vet, att Philip är vis», sade Konrad, »och skall anse hans undergivenhet för statsklokhet. Er, herr hertig, kan ni själv ensam förklara; men jag tvivlar ej på, att ni har viktiga skäl att underkasta er Englands överherrskap.»

»Jag underkasta mig!» sade Leopold uppbragt. »Jag, ärkehertig av Österrike, en så betydande medlem av det heliga romerska riket — jag underkasta mig denne konung av en halvö, denne sonson av en normandisk bastard? — Nej, vid Gud! Lägret och hela kristenheten skola se, huru jag vet att skaffa mig rättvisa och om jag viker en fotsbredd för den engelska blodhunden. — Upp, mina vasaller och tjänare — upp och följen mig! Vi skola — och det utan ett ögonblick dröjsmål — sätta Österrikes örn, där den skall svaja lika högt, som någonsin konungs eller kejsares fana svajat.»

Med dessa ord rusade han upp från bordet, gick, under sina gästers och vasallers stormande bifallsrop, till tältdörren och fattade sitt eget baner, som stod upprest utanför densamma.

»Nej, herr hertig», sade Konrad, som låtsade vilja avråda honom, »det vore ej välbetänkt av er att göra larm i lägret på denna timme, och kanske vore det bättre, att ännu någon tid underkasta sig Englands orättmätiga tilltag, än att…»

»Ej en timme — ej en minut längre», skrek hertigen, och med standaret i hand samt åtföljd av sina stojande gäster och vasaller, gick han hastigt till kullen, varifrån Englands baner svajade, och lade handen på standarstången, liksom han velat rycka upp den ut marken.