Vem skall väl anföra bäst,
röda korsets tappra leder?
Bästa ryttarn, bästa häst,
högsta huvud, skönsta fjäder.
Här skramlade talmannen med sin stav och avbröt barden, för att upplysa gästerna om, vad de ej kunnat fatta av beskrivningen, att nämligen deras kungliga värd var den person, som menades, och en bräddfull bägare gick laget omkring, under utrop av: »Hoch lebe der Herzog Leopold!» En ny vers följde.
Österrik, står främst med skäl;
varför, I ej fråga skolen —
fråga örnen lika väl,
vi han flyger närmast solen?
»Örnen», sade uttydaren av dunkla uttryck, »är vär ädle herres, ärkehertigens — hans kungliga höghets, skulle jag säga — sköldmärke, och örnen flyger högst och närmast solen av alla bevingade varelser.»
»Lejonet har tagit ett språng över örnen», sade Konrad vårdslöst.
Ärkehertigen rodnade och fäste ögonen på markisen, medan Spruch-Sprechern, efter en minuts betänkande, svarade: »herr markisen får förlåta mig — men ett lejon kan ej flyga över örnen, emedan ett lejon ej fått vingar.»
»Utom Sanct Marci lejon», sade narren.
»Det är venetianernas baner», sade hertigen; »men det amfibiska släktet, hälften ädlingar och hälften köpmän, vågar väl ej jämföra sin rang med vår.»
»Nej, det var ej om Venedigs lejon jag talade», sade markisen av Montserrat, »utan om Englands tre gående lejon; fordom påstås de ha varit leoparder, men nu ha de blivit lejon i alla avseenden och måste ha försteget för rovdjur, fisk eller fågel, eller ve den, som sätter sig däremot.»
»Talar ni allvarsamt, herr markis ?» sade österrikarn, som nu var tämligen upprymd av vin; »tror ni att Richard av England göra anspråk på något företräde framför de regerande furstar, som äro hans frivilliga allierade i detta korståg?»
»Jag dömer blott efter omständigheterna», svarade Konrad. »Där svajar hans baner ensamt mitt i vårt läger, liksom han vore konung och överbefälhavare över hela vår kristna här.»
