128
tar, sade han hastigt till denne: »skynda till lord Salisburys tält och bed honom samla sitt folk samt genast följa mig till Sankt Georgs höjd. Säg honom, att konungens feber flyttat sig från blodet till hjärnan.»
Den förskrämda stalldrängen, som ej riktigt hört och ännu, ofullkomligare fattat, vad de Vaux sålunda hastigt yttrade, skyndade, jämte den övriga kungliga betjäningen, till de närboende ädlingarnes tält och utbredde i hela engelska hären en lika allmän som obestämd förskräckelse. De engelska soldaterna, som hastigt blivit uppväckta ur den middagssömn, vilken klimatets hetta vant dem att njuta som en vällust, frågade varandra ivrigt om orsaken till oväsendet och ersatte, utan att avvakta svar, den felande underrättelsen med egna inbillningsfoster. Somliga sade, att saracenerna voro i lägret, andra, att konungens liv var i fara, några, att han under natten dött av febern, många, att han var mördad av hertigen av Österrike. Ädlingarne och officerarne, vilka hade lika svårt som gemene man att gissa sig till den verkliga orsaken till oredan, bemödade sig blott om att få sina soldater under vapen och förmå dem att lyda order, på det ej deras oförvägenhet skulle förorsaka någon stor olycka i korsfararhären. De engelska trumpeterna skallade högt, skarpt och oupphörligt. Larmskriket »bågar och spjut — bågar och spjut!» hördes från kvarter till kvarter, av och an, samt besvarades av de redobogna krigarne, som inställde sig, med det nationella fältropet »Sankt Georg för glada England!»
Larmet utbredde sig till de närmaste kvarteren, och soldater av alla de särskilda nationer, vilka voro församlade i lägret, där kanske varje folkslag i kristenheten hade sina representanter, skyndade till vapen och skockade sig tillsammans under en allmän bestörtning, vars orsak eller föremål de ej kände. Det var vid ett så hotande uppträde emellertid en lycka, att lord Salisbury, som med några få av de först färdiga ryttare ilade till det ställe, de Vaux anvist, befallde, att den övriga engelska armén skulle uppställas och hållas under vapen för att rycka fram till Richards undsättning, ifall behovet så påfordrade, men i full slagordning och under vederbörligt befäl, och ej med den oordentliga brådska, som soldaternas nit och deras fruktan för konungens säkerhet tilläventyrs kunnat ingiva dem.
Utan att ett ögonblick låta störa sig av ropen, skriken och det allt mer omkring honom tilltagande tumultet, gick
