Richard emellertid, med sina kläder i största oordning och svärdet under armen, ytterst skyndsamt framåt till Sankt Georgs höjd, endast åtföljd av de Vaux och ett par hovbetjänter.
Han överträffade till och med i snabbhet det alarm, hans egen häftighet förorsakat, och passerade de kvarter, där hans egna tappra trupper från Normandie, Poitou, Gascogne och Anjou voro lägrade, innan oväsendet hunnit till dem, ehuru det skrål, som beledsagade det tyska dryckeslaget, hade föranlett flere soldater att stiga upp för att lyssna. Den lilla hopen skottar var även lägrad i grannskapet, men hade ej blivit oroad av oväsendet. Riddaren av Leoparden hade likväl märkt konungen, och slutande av hans brådska, att fara var å färde, skyndade han att dela den, i det han hastigt fattade sköld och svärd samt slöt sig till de Vaux, som ej utan svårighet kunde hålla jämna steg med sin uppbragte och otålige herre. De Vaux besvarade den nyfikna blick, som skotten kastade på honom, med en ryckning på sina breda axlar, och båda fortforo att sida vid sida följa Richard i spåren.
Konungen hann knappt till foten av Sankt Georgs höjd, vars båda sluttningar och översta spets nu voro omgivna och uppfyllda dels av hertigens av Österrike följe, som med höga jubelrop firade en handling, vilken de ansågo som ett förfäktande av nationaläran; dels av åskådare av flere nationer, vilka oviljan emot engelsmännen, eller blotta nyfikenheten ditlockat för att se slutet på detta utomordentliga uppfråde. Richard banade sig väg genom denna oroliga hop, liksom ett stort skepp för fulla segel, vilket under sin framfärd kastar undan de rullande böljorna, utan att fråga efter att de sluta sig tillsammans efter dess genomfart och ryta i dess kölvatten.
På spetsen av höjden var en liten slät plan, där de båda rivaliserande baneren voro uppställda, ännu omgivna av ärkehertigens vänner och anhängare. Mitt i kretsen stod Leopold själv och betraktade med självförnöjelse den bragd, han utfört, samt avhörde de bifallsrop, hans anhängare med frikostiga lungor slösade därpå. — Medan hans tillfredsställda egenkärlek som bäst fröjdade sig åt denna triumf, rusade Richard in i kretsen, visserligen endast åtföljd av två män, men med en oemotståndlig här uti sin egen besinningslösa styrka.
»Vem har vågat», sade han med en röst, lik det ljud,
9 — Talismanen.
