hörde hans häftiga, men ädelmodiga. karaktär; »och måtte vi snart få tillfälle att börja denna tappra och broderliga tävlan.»
»Tillåt denne ädle hertig att även deltaga i detta lyckliga ögonblicks vänskap», sade Philip, och hertigen nalkades halft trumpen, halft benägen att ingå i något slags förlikning.
»Jag bryr mig ej om dårar eller om deras dårskap», sade Richard vårdslöst, varpå ärkehertigen vände honom ryggen och gick sin väg.
Richard såg efter honom, då han avlägsnade sig.
»Hans mod är av ett slags lysmasknatur», sade han, »som mest synes om natten. Jag får ej lämna detta baner obevakat i mörkret; vid dagsljus skall Lejonets blick ensamt försvara det. Thomas av Gilsland, jag anförtror dig vården om baneret — vaka över Englands ära.»
»Dess välfärd är mig ännu kärare», sade de Vaux, »och Richards liv är Englands väl. Jag måste föra ers majestät tillbaka till sitt tält, och det utan vidare dröjsmål.»
»Du är en sträv och befallande sjukskötare, de Vaux», sade konungen småleende och fortfor därpå, i det han vände sig till sir Kenneth: »tappre skotte, jag är dig skyldig en belöning, och jag skall betala dig den i rikt mått. Där står Englands baner! Bevaka det, som novisen bevakar sin rustning, natten före sin dubbning. Avlägsna dig ej tre landslängder därifrån och försvara det med din kropp mot skymf och skada. Blås i ditt horn, om du blir anfallen av flere än tre på en gång. Åtar du dig detta uppdrag?»
»Gärna», sade Kenneth, »och vill med mitt huvud ansvara för dess fullgörande. Jag skall blott påkläda mig min rustning och sedan genast återvända hit.»
Konungarne av Frankrike och England togo därpå ett ceremoniöst avsked av varandra, i det de under en skenbar artighet dolde sina ömsesidiga anledningar till missnöje — Richard emot Philip för hans, som han tyckte, beställsamma mellankomst i tvisten med österrikaren, och Philip emot Lejonhjerta för det vanvördiga sätt, varpå denne emottagit hans bemedling. De, som ditlockats av oväsendet, spridde sig nu åt olika håll och lämnade den omtvistade kullen åt samma enslighet, som härskat där, tills den avbröts av österrikarens skrytsamma övermod. Dagens händelser bedömdes efter vars och ens partiskhet; och medan engelsmännen beskyllde österrikarne att hava givit första anledningen till tvisten, förenade
