Sida:Talismanen 1916.djvu/136

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

134

»Det kan väl vara», viskade Johan Schwanker; »men vi få smaka piskan, om ni talar så högt.»

Hertigen svarade trumpet, att han ville hänskjuta tvisten till korstågets allmänna råd, ett förslag, som Philip högligen gillade, emedan det undanröjde en förargelse, som kunde bliva högst skadlig för kristenheten.

Bibehållande samma vårdslösa ställning, åhörde Richard Philip, tills dennes vältalighet tycktes vara uttömd, då han högt yttrade: »jag känner mig sömnig — febern hänger ännu i mig. Broder av Frankrike, du känner mitt lynne och att jag vid alla tillfällen ej har många ord att kasta bort. Vet därföre en gång för alla, att ett ämne, som rör Englands ära, underställer jag varken påve, furste eller råd. Här står mitt baner — och, om något annat standar — ja, vore det också själva Oriflammen, varom jag tyckte ni nyss talade — uppreses inom tre spjutkast härifrån, skall jag behandla det på samma sätt som denna vanhedrade trasa; ej heller vill jag lämna någon annan upprättelse än den, som dessa stackars lemmar kunna giva en käck utmanare inom skrankorna — ja, om det också vore emot fem kämpar i stället för en.»

»Nå», viskade narren till sin kamrat, »detta är då ett så komplett stycke galenskap, som om jag själv skulle sagt det — men likväl tror jag, det skulle kunna finnas en ännu större narr än Richard i detta fall.»

»Och vem kunde det vara?» frågade vishetsmannen.

»Philip», sade gycklaren, »eller vår egen kungliga hertig, om någondera skulle antaga utmaningen. — Men ack, allravisaste Spruch-Sprecher, vilka förträffliga konungar du och jag skulle blivit, då de här, på vilkas huvuden dessa kronor fallit, kunna leka ordspråksmånglare och narr fullt ut lika bra, som någonsin vi själva.»

Under det dessa hedervärda personer i tysthet övade sig i sina befattningar, besvarade Philip med lugn Richards nästan skymfliga trots. — »Jag har ej kommit hit», sade han, »för att giva anledning till ny osämja, tvärtemot den ed vi svurit och den heliga sak, vari vi inlåtit oss. Jag skiljes från min broder av England, såsom bröder böra åtskiljas. Och den enda striden mellan Frankrikes Liljor och Englands Lejon skall bliva, vilkendera som skall intränga djupast i de otrognas leder.»

»Det går jag in på, min kunglige broder», sade Richard och räckte ut sin hand med all den frimodighet, som till-