var, hade likväl de senast inträffade händelserna till en viss grad minskat avståndet mellan honom och Edith. Den, vilken Richard hedrat med den utmärkelsen att bevaka hans baner, var ej längre en obetydlig lycksökare, utan värd en prinsessas uppmärksamhet, ehuru han var lika långt som förut ifrån att vara hennes jämlike. Hans framtida bana kunde numera ej bliva okänd och obemärkt; och om han överfölls och dödades på sin anvista post, skulle hans död — och han föresatte sig att den skulle bliva ärofull — förtjäna Lejonhjertas beröm och påkalla hans hämnd samt förorsaka sorg och kanske även tårar bland det engelska hovets högborna skönheter. Han hade nu ej längre skäl att frukta, att han, osörjd och obegråten, skulle dö en dåres död.
Sir Kenneth hade full ledighet att överlämna sig åt dessa och dylika högstämda tankar, vilka närdes av denna besynnerliga riddaranda, som, även i dess vidunderligaste och mest fantastiska utflykter, var fri från all självisk slagg — ädelmodig och hängiven och kanske blott så till vida klandervärd, som den fordrade handlingar och framställde ändamål, vilka voro oförenliga med människosläktets ofullkomligheter och svagheter. Hela den omgivande naturen sov i stilla månsken eller i djup skugga. De långa tältraderna, vilka skimrade i månljuset, eller bortskymdes i skuggan, voro tysta och stilla som gatorna i en öde stad. Utmed banerstången låg den förut omnämnda stora vinthunden, Kenneths enda vaktkamrat, vars vaksamhet han hoppades i god tid skulle underrätta honom om annalkandet av några fientliga fotsteg. Det ädla djuret tycktes även förstå ändamålet med deras vakthållning; ty han såg då och då upp på den tunga fanans rika veck, och då skiltvakternas fältrop hördes från lägrets avlägsna försvarslinjer, besvarade han dem med ett enda djupt skall, liksom han velat visa, att också han var vaksam på sin post. Han sänkte även då och då sitt stora huvud och viftade med svansen, då hans herre gick fram och tillbaka förbi honom, under de korta slag han gjorde på sin post; och när riddaren stannade, tyst och tankfull, lutad mot sin lans och seende uppåt himmeln, vågade hans trogne följeslagare ibland, för att tala på romanspråket, »störa hans tankar» och väcka honom ur hans drömmerier, därigenom att han stack sin stora, ludna nos i sin husbondes stålklädda hand för att anhålla om en flyktig smekning. — Plötsligt skällde han häftigt till och tycktes färdig att rusa fram i den tjoc-
