138
kaste skuggan, ehuru han stod still, liksom han varit kopplad, till dess han skulle få höra sin herres befallning.
»Verda?» sade sir Kenneth, som märkte något smyga fram på den beskuggade sluttningen av kullen.
»I Merlins och Maugis namn», svarade en skärande, obehaglig röst, »bind fast er fyrbenta djävul där, annars kommer jag ej till er.»
»Och vem är du, som vill nalkas min post?» sade sir Kenneth och spände sina ögon det skarpaste han kunde på ett föremål, som han såg skymta vid kullens fot, utan att han var i stånd att tydligt urskilja dess form. »Akta dig — jag är här på liv och död.»
»Håll fast din långtandade satan», sade rösten, »eljest skall jag besvärja honom med en pil från mitt armborst.»
I detsamma hörde riddaren ljudet av en springfjäder, liksom då en båge spännes.
»Spänn ned ditt armborst och kom fram i månljuset», sade skotten, »eller, vid Sankt Andreas, spikar jag ej fast dig vid jorden, må du vara vad eller vem som helst.»
I detsamma fattade han sin långa lans vid mitten, fäste sina ögon på föremålet, som tycktes röra sig, och skakade vapnet, liksom han ämnat kasta det, vilket var ett bruk, som stundom, ehuru mycket sällan, gjordes därav, då ett kastvapen var behövligt. Men sir Kenneth blygdes för detta sitt beslut och ställde sitt vapen emot marken, då en liten hopkrumpen, vanför varelse framkröp ur skuggan ut i månljuset, liksom en skådespelare inträder på teatern. I denna lilla vanskapliga skepnad med den narraktiga dräkten igenkände han även på avstånd den ena av de två dvärgar, han sett i Engaddis kapell, och då han i detsamma erinrade sig denna sällsamma natts andra och himmelsvitt olika syner, gav han sin hund ett tecken, vilket denne genast förstod, ty han återvände till baneret och lade sig bredvid det med ett doft morrande.
Sedan den lilla vanskapliga människominiatyren var förvissad, att denna fruktansvärde fiende ej skulle tillfoga honom något ont, gick han pustande uppför backen, vilket hans korta ben gjorde ganska mödosamt för honom, och då han kommit upp på översta planen, flyttade han den lilla bågen, vilken blott var en sådan leksak, varmed barn den tiden plägade få skjuta på småfåglar, till vänstra handen, antog en majestätisk hållning och räckte nådigt sin högra hand åt
