140
högsäte själva furstarne se ut som pygmeer. Men se här, och allt efter som du erkänner eller underkänner detta tecken, lyd eller vägra lyda dens befallningar, som värdigats ålägga dig dem.»
Härvid lade han i riddarens hand en rubinring, vilken denne i månskenet utan svårighet igenkände såsom den, vilken vanligen prydde fingret på den högborna dam, till vars tjänst han ägnat sig. Om han ännu tvivlat på tecknet, skulle han blivit övertygad av det lilla rosenröda sidenband, som var fäst vid ringen. Det var hans dams favoritfärg, och mer än en gång hade han förskaffat den seger över alla andra färger på tornerbanan och slagfältet, då han antagit den i stället för sina egna vapenfärger.
Sir Kenneth blev nästan slagen med stumhet, då han såg detta tecken i dylika händer.
»Vid allt vad heligt är, av vem har du erhållit detta tecken?» sade riddaren; »försök, om du kan, att få ditt vacklande förstånd i riktig jämvikt för en minut eller par, så att du kan säga mig, vem som skickat dig, och verkliga ändamålet med ditt budskap; men besinna väl, vad du säger, ty detta är ej något ämne för narri.»
»Enfaldige och fåvitske riddare», sade dvärgen; »behöver du veta mer om denna sak, än att du är hedrad med befallningar från en prinsessa och att dessa befallningar framföras av en konung? — Vi vilja ej vidare dagtinga med dig, utan befalla dig, i namn och i kraft av denna ring, att följa oss till henne, som är dess ägarinna. Var minut, du dröjer. är ett brott mot din tro och huldskap.»
»Gode Nectabanus — tänk noga efter», sade riddaren. — »Kan min dam veta, var och med vad tjänstgöring jag denna natt är upptagen? — Vet hon att mitt liv — bah! varför talar jag om mitt liv? — men att min heder beror på, att jag bevakar detta baner till dagbräckningen — och kan det vara hennes önskan, att jag skall lämna det, om det även vore för att hembära henne min hyllning? Det är omöjligt — prinsessan behagar driva gäck med sin tjänare genom att skicka honom ett dylikt budskap, och jag måste så mycket snarare tro detta, som hon valt en sådan budbärare.»
»Nå, behåll er tro», sade Nectabanus, och vände sig om, liksom för att gå. »Det rör mig föga om ni är trogen eller trolös emot denna kungliga dam — farväl därför med er!»
»Dröj, dröj — jag hesvär dig, dröj!» sade sir Kenneth;
