148
som så ofta blivit utvecklad över oss som en fana över en här.»
»En triumf!» utropade Edith harmset; »en triumf! — Den triumfen måste bliva på de otrognas sida, då de få höra, att drottningen av England kan göra sin mans fränka och hennes rykte till föremål för ett lättsinnigt skämt.»
»Ni är ond, vackra kusin, över förlusten av er favoritring», sade drottningen. »Nå, eftersom ni prutar emot att betala ert vad, så skola vi avstå vår rätt; det var ert namn och denna pant, som hitförde honom, och vi fråga ej efter agnet, sedan fisken är fångad.»
»Ers majestät», svarade Edith otåligt, »ni vet väl, att ni ej kan önska något av vad som är mitt, utan att det genast blir ert. Men jag skulle hellre velat giva en skäppa rubiner, än att mitt namn och min ring begagnats att förleda en tapper man till ett fel, som kanske ådrager honom vanära och bestraffning.»
»Ah, är det för er trogna riddares liv ni fruktar?» sade drottningen. »Ni skattar vår makt alltför ringa, vackra kusin, då ni talar om, att ett liv kunde bliva förspillt för ett skämt av oss. Ack, lady Edith, andra hava även inflytande på krigares stålklädda bröst, lika väl som ni. — Själva Lejonets hjärta är av kött och ej av sten, och tro mig, jag har välde nog över Richard att rädda denne riddare, för vars öde lady Edith är så djupt bekymrad, från det straff han kan hava ådragit sig genom att bryta mot konungens befallningar.»
»För det välsignade korsets skull, nådig fru», sade Edith, och med känslor, som: det vore svårt att skildra, hörde sir Kenneth henne kasta sig för drottningens fötter — »för den heliga jungfruns och varje helgons i kalendern skull, besinna väl vad ni gör! Ni känner ej kung Richard — ni har blott en kort tid varit gift med honom — lika gärna skulle er andedräkt tvinga västanvinden att vika, då den rasar som våldsammast, som edra ord förmå övertala min kungliga frände att förlåta ett brott mot krigslagarna. O, för Guds skull, skicka bort denne ädling, om ni verkligen lockat hit honom! Jag skulle nästan kunna samtycka till att påtaga mig den skammen att hava inbjudit honom, om jag blott visste, att han återvänt, dit hans plikt kallar honom.»
»Stig upp, kusin, stig upp», sade drottning Berengaria, »och var försäkrad, att allt skall gå bättre, än ni tror. Stig upp, bästa Edith. Jag är ledsen över att hava spelat mina
