för någon, som i en hund funnit en tillgiven vän — var att undersöka, hur det stod till med hans trogne Roswal, som tycktes blivit dödligt sårad under uppfyllandet av den plikt, man förlett hans herre att försumma. Han smekte det döende djuret, som, troget in i sista stunden, tycktes glömma sin egen smärta för nöjet att se sin herre och fortfor att vifta med svansen och slicka hans hand, även då dess kvävda jämmer antydde, att sir Kenneth endast ökade dess kval genom sina försök att utdraga det ännu i såret kvarsittande stycket av lansen eller kastspjutet, varmed det blivit tillfogat; men strax därpå fördubblade det sina matta smekningar, liksom det fruktat att hava förtörnat sin herre genom att visa sig känsligt för den smärta, som hans omsorg vållat det. Det låg något i detta det döende kreaturets tillgivenhetsbevis, som var en bitter tillsats till den känsla av vanära och tröstlöshet, varav sir Kenneth nedtyngdes. Det tycktes honom, som om han vore berövad sin enda vän, just i det ögonblick då han ådragit sig alla andras hat och förakt. Riddarens själsstyrka gav vika för ett utbrott av kvalfull sorg, och han grät och klagade överljutt.
Under det han sålunda överlämnade sig åt sm sorg, hörde han en klar och högtidlig röst, som helt nära honom uttalade följande ord på lingua franca, som brukades mellan kristna och saracener:
»Motgången liknar arla- och serlaregnet — kallt, besvärligt och oangenämt för människor och djur, frambringar dock detta blomman och frukten, dadeln, rosen och granatäpplet.»
Sir Kenneth vände sig till talaren och varseblev den arabiska läkaren, som obemärkt nalkats och med korslagda ben satt sig litet bakom honom, samt med en ton av högtidligt allvar, som likväl ej saknade en anstrykning av deltagande, uttalade de moraliska tröstegrunder, varmed koranen och dess uttolkare försågo honom; ty i österlandet anses visheten ej bestå i ådagaläggandet av den vises egen uppfinningsförmåga, utan i ett gott minne samt ett lyckligt användande och tillämpande av »det som är skrivet.»
Slagen av blygsel över att hava blivit överraskad under ett kvinnligt utbrott av sorg, bortströk sir Kenneth harmset sina tårar och sysselsatte sig på nytt med sin döende gunstling.
»Poeten har sagt», fortfor araben, utan alt låtsa märka riddarens bortvända blickar och trumpna beteende: »oxen för
