154
åkern och kamelen för öknen. Vore ej läkarens hand tjänligare än soldatens att hela sår, fast han är mindre skicklig i att tillfoga dem?»
»Denne patient, Hakim, förmår din konst ej mer att hjälpa», sade sir Kenneth, »och dessutom är han, enligt din jag, ett orent djur.»
»Där Allah värdigats skänka liv samt känsla av nöje och smärta», sade läkaren, »vore det ett syndigt högmod hos den vise, som han upplyst, att vägra förlänga tillvaron eller lindra plågan. För den vise är botandet av en fattig tjänare, en stackars hund, eller en segrande konung, tilldragelser av föga skiljaklighet. Låt mig undersöka detta sårade djur.»
Sir Kenneth gav stillatigande sitt samtycke, och läkaren undersökte och hanterade Roswals sår med lika mycken uppmärksamhet och omsorg, som om han haft en mänsklig varelse att sköta. Han framtog därpå ett instrumentfodral, och medelst skickligt användande av sin kniptång utdrog han spjutskärvan samt stämde det påföljande blodflödet med bandager och blodstillande medel, varunder kreaturet hela tiden tåligt underkastade sig hans behandling, liksom det förstått hans välvilliga avsikter.
»Djuret kan botas», sade El Hakim till sir Kenneth, »om ni vill tillåta mig att föra honom till mitt tält och sköta honom med den sorgfällighet, som hans ädla natur förtjänar. Ty vet, att er tjänare Adonebek ej är mindre skicklig i urskiljandet av ädla hästars och goda hundars härkomst och utmärkelsetecken, än i behandlandet av de sjukdomar, som hemsöka människosläktet.»
»Tag honom med er», sade riddaren. »Jag skänker er honom gärna, om han vederfås. Jag är skyldig er en belöning, för det ni skött min vapendragare, och har ej någon annan att erbjuda. Och vad mig själv beträffar, skall jag aldrig mer blåsa i horn eller ropa åt någon hund.»
Araben svarade ej något härpå, utan klappade blott i händerna, vilken signal genast framkallade tvenne svarta slavar. Han gav dem sina befallningar på arabiska, och erhöll svaret: »höra är att lyda», varpå de togo hunden på sina armar och bortburo honom utan särdeles motstånd å hans sida; ty ehuru hans ögon vändes mot hans herre, var han likväl för matt för att streta emot.
»Farväl då, Roswal», sade sir Kenneth, »farväl du min ende och siste vän! — Du är för ädel att ägas av en så
