dit och se efter! — Denna feber måste ha förvirrat hans hjärna. — Det kan ej vara möjligt. — Karlens mod är beprövat. — Det kan ej vara möjligt! Gå fort — eller skicka någon, om du ej vill gå själv.»
Konungen blev här avbruten av sir Henry Neville, som andtruten kom för att berätta honom, att baneret var borta, och riddaren, som bevakat det, överväldigad samt troligen mördad, emedan det syntes en blodpöl på det ställe, där banerstången låg söndersplittrad.
»Men vem ser jag här?» sade Neville, då hans ögon plötsligt föllo på sir Kenneth.
»En förrädare», sade konungen, i det han sprang upp och fattade sin stridsyxa, som alltid låg bredvid sängen, »en förrädare, som du skall se dö en förrädares död.» — Och han höjde vapnet bakut, liksom för att slå till.
Blek, men orörlig som en marmorbild, stod skotten framför honom med bart, obetäckt huvud, nedslagna ögon och läppar, som knappt rörde sig, men likväl sannolikt framviskade en bön. Mitt emot honom, på lagom avstånd för ett hugg, stod konung Richard, med sin väldiga gestalt insvept i vecken av sin camescia, eller vida linnerock, utom där våldsamheten av hans rörelse blottat högra armen, axeln och en del av bröstet, vilka gåvo åskådaren ett begrepp om en kroppsbyggnad, som kunnat berättiga honom till en av hans sachsiska företrädares tillnamn, Jernsida. Han stod ett ögonblick färdig att slå till, men lät därpå vapnet sjunka till marken och utropade: »men det var ju blod, Neville — det var blod på platsen. Hör, herr skotte, — tapper har du varit förr, ty jag har sett dig strida — säg, att du slagit två av de hundarna till banerets försvar — säg blott en — Säg blott, att du gjort ett enda gott hugg för vår skull, och begiv dig sedan ur lägret med ditt liv och din vanära.»
»Ni har kallat mig en lögnare, herr konung», svarade skotten med fasthet, »och därutinnan åtminstone har ni gjort mig orätt. — Vet då, att ej något blod utgjutits till standarets försvar, utom en stackars hunds, som, trognare än hans herre, försvarade den post, denne övergivit.»
»Nå, vid sankt Georg!» sade Richard och lyfte åter upp armen; men de Vaux kastade sig emellan konungen och föremålet för hans hämnd samt sade med sin karaktärs barska uppriktighet: »nådig herre, det får ej ske här, ej heller med er egen hand. Det är tillräckligt med dårskap för ett dygn
