Sida:Talismanen 1916.djvu/166

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

164

att hava anförtrött ert baner åt en skotte. Sade jag er inte, att de alltid äro hala och falska?»

»Du gjorde det, de Vaux; du hade rätt och jag erkänner det», sade Richard. »Jag hade bort känna honom bättre, jag hade bort ihågkomma, huru den räven Wilhelm bedrog mig i fråga om detta korståg.»

»Herr konung», sade sir Kenneth, »Wilhelm av Skottland har aldrig bedragit; men omständigheterna hindrade honom att hitföra sin armé.»

»Tig, skamlöse!» sade konungen; »du orenar en furstes namn blott genom att uttala det, — Och dock, de Vaux, är det märkvärdigt», tillade han, »att se denne karls hållning. Pultron eller förrädare måste han vara, och likväl avbidade han ett hugg av Richard Plantagenet, liksom min arm varit upplyft för att lägga riddarslaget på hans skuldra. Hade han visat det minsta tecken till fruktan — hade blott en led darrat, eller ett ögonlock blinkat, så hade jag krossat hans huvud som en kristallbägare. Men jag kan ej slå till, där jag varken finner motstånd eller fruktan.»

Ett ögonblicks tystnad följde.

»Herr konung», sade Kenneth …

»Ha!» inföll Richard, »har du fått igen målet? Begär nåd av himmeln, men ej av mig; ty England är vanhedrat genom ditt förvållande, och vore du också min egen och enda broder, finnes det ej någon misskund för ditt fel.»

»Jag talar ej för att begära nåd av en dödlig människa», sade skotten; »det står i ers nåds välbehag att giva eller neka mig tid till ett kristligt skriftermål — om människor förvägra mig det, må Gud giva mig den avlösning, som jag eljest skulle begära av hans kyrka. Men antingen jag dör genast eller en halvtimme härefter, bönfaller jag hos ers majestät om ett ögonblicks samtal för att uppenbara något, som på det närmaste angår ert rykte såsom kristen konung.»

»Tala ut», sade konungen, som ej betvivlade, att han skulle få höra någon bekännelse rörande förlusten av baneret.

»Vad jag har att säga», sade sir Kenneth, »rör blott konungen av England och får ej anförtros andras öron än dina.»

»Gån då, mina herrar», sade konungen till Neville och de Vaux.

Den förre lydde; men den senare ville ej avlägsna sig från konungens person.

»Då ni sagt, att jag har rätt», invände de Vaux, »vill