De Vaux, som uttömt sin övertalningsförmåga, steg nu upp och lämnade tältet med korslagda armar och i djupare svårmod, än han tyckte saken förtjänte, samt till och med förargad på sig själv, för det han kunde låta en så obetydlig sak, som en skottes död, gå sig så djupt till sinnes.
»Men», sade han för sig själv, »fastän de klumpfotade skälmarna äro våra fiender i Cumberland, anser man dem likväl i Palestina nästan som bröder.»
SEXTONDE KAPITLET.
Den lila smula vett, hon fått,
helt vanligt skall befinnas,
och prat är hennes kvickhet blott,
som varje annan kvinnas.
Visa.
Den högborna Berengaria, dotter av Sanchez, konung av Navarra, och den hjältemodige konung Richards gemål, ansågs som en av sin tids skönaste kvinnor. Hennes figur var mycket späd, ehuru utsökt väl formad. Hon utmärkte sig genom skönheten av sin hy, som i hennes fädernesland var någonting ovanligt, och genom ett rikt, ljust hår, vilket, i förening med hennes ytterst ungdomliga anletsdrag, gjorde, att hon såg ut att vara flere år yngre än hon var, ehuru hon i verkligheten ej fyllt tjuguett. Kanske var det i medvetandet av detta ungdomliga utseende, som hon låtsade, eller åtminstone visade, en liten barnslig nyckfullhet och skälmaktighet i sitt uppförande, vilket hon kanske ansåg ej opassande för ett ungt nygift fruntimmer, vars rang och ålder berättigade henne att vänta överseende och undfallenhet för sina nycker och infall. Hon var av naturen ytterst godsint, och om hon erhöll sin vederbörliga andel av beundran och hyllning, som i hennes tanke borde vara tämligen stor, kunde ingen hava ett bättre sinnelag eller ett vänligare lynne än hon; men liksom alla despoter, önskade hon då utsträcka sitt välde, i samma mån som större makt frivilligt lämnades henne. Ibland, även då hela hennes ärelystnad var tillfredsställd,
