170
behagade hon bliva litet dålig, eller råka i dåligt humör, så att läkarne måste bråka sin hjärnor för att uppfinna namn på inbillade sjukdomar, under det hennes hovdamer ansträngde sin uppfinningsförmåga för att hitta på nya lekar, nya huvudbonader och nytt hovskvaller och därmed fördriva tiden under dessa obehagliga uppträden, då deras egen belägenhet ej var synnerligt avundsvärd. Deras vanligaste hjälpmedel för att slå bort denna sjukdom, var något puts, eller något litet emot varandra utövat elakt skälmstycke, och i livligheten av sin återkommande glättighet var den goda drottningen, sanningen till sägandes, tämligen likgiltig för, huruvida dessa tidsfördriv voro alldeles passande för hennes värdighet, eller huruvida ej det obehag, de, som drabbades därav, ledo, var i förhållande större, än det nöje, hon därav erfor. Hon litade på sitt välde över sin man, sin höga rang och sin förmenta makt att gottgöra allt, vad dylika puts kunde kosta andra. Med ett ord, hon hoppade och lekte som en ung lejoninna, vilken är omedveten av tyngden av de ramar, hon lägger på dem, med vilka hon leker.
Drottning Berengaria älskade lidelsefullt sin man, men hon fruktade hans högdragna och obändiga lynne, och som hon visste, att hon ej kunde mäta sig med honom i förstånd, tyckte hon ej särdeles om, att han ofta samtalade med Edith Plantagenet, hellre än med henne, blott och bart därför, att han till följd av den förras mera omfattande förstånd och upphöjdare tankar och känslor, fann större nöje i samtalen med henne än med sin sköna gemål. Berengaria hatade ej Edith för detta slags företräde och tänkte ännu mindre på att göra henne något ont; ty oavsett en smula egenkärlek, var hennes karaktär på det hela god och ädel. Men hennes i sådana ämnen skarpsynta hovdamer hade på en tid upptäckt, att ett bitande skämt på lady Ediths bekostnad var ett ofelbart medel att muntra hennes engelska majestäts nedslagenhet, och den upptäckten hade sparat dem mycket huvudbry.
Del låg något oädelt häri, emedan lady Edith ansågs som en fader- och moderlös flicka; och ehuru hon kallades Plantagenet och den sköna jungfrun av Anjou, samt Richard givit henne vissa företrädesrättigheter, som blott tillkommo medlemmarna av den kungliga familjen, och förskaffat henne en däremot svarande plats i hovcirkeln, visste likväl få, och ingen vid engelska hovet hemmastadd skulle vågat fråga, i vad slags släktskapsförhållande hon egentligen stod till Le-
