hundra byzantiner till sankt Thomas av Orthez», sade drottningen i yttersta ångest.
»Stig upp, ers majestät», sade Edith, »åkalla helgonen, om ni behagar, men var själv ert bästa helgon.»
»Verkligen, ers majestät, sade den förskräckta hovdamen; »lady Edith har rätt. Stig upp, madame, och låt oss skynda till konung Richards tält för att bedja för den stackars riddarens liv.»
»Jag skall gå, jag skall genast gå», sade drottningen, i det hon sedan steg upp, häftigt darrande, medan hennes fruntimmer, lika förvirrade som hon själv, voro ur stånd att lämna henne det biträde, som var oundgängligt vid hennes påklädande. Till utseendet lugn och kall, men blek som döden, biträdde Edith med egen hand drottningen och fullgjorde ensam hela den talrika uppvaktningens åligganden.
»Så ni gör er tjänst, flickor», sade drottningen, som även vid detta tillfälle ej kunde glömma fåfänga företräden. »Låter ni lady Edith förrätta er tjänst? — Ser du Edith, de kunna ej uträtta någonting — jag hinner aldrig bli klädd i tid. Jag skall skicka efter ärkebiskopen av Tyrus och använda honom som medlare.»
»Ack, nej, nej!» utropade Edith. — »Gå själv, ers majestät! — Ni har förorsakat det onda, gottgör det nu även.»
»Jag skall gå, jag skall gå», sade drottningen; »men om Richards vrede är upptänd, vågar jag ej tala till honom — han skulle döda mig.»
»Gå ändå, ers majestät», sade Kalista, som bäst kände drottningens lynne; »ett lejon i sitt högsta raseri skulle ej kunna se ett sådant ansikte och en sådan gestalt och bibehälla den ringaste vreda tanke — ännu mindre en troget älskande riddare, som Richard, för vilken ert minsta ord är som en befallning.»
»Tror du det, Kalista?» sade drottningen. »Ack, du känner föga — dock jag skall gå. — Men vad ser jag — vad vill det säga? Ni har spökat ut mig i grönt, vilken färg han avskyr. Giv mig en blå klänning och sök upp det där halssmycket av rubiner, som utgjorde en del av konungens av Cypern lösen; det ligger antingen i järnskrinet eller på något annat ställe.»
»Allt detta, då en människas liv står på spel!» sade Edith förtrytsamt; »det övergår mänskligt tålamod. Besvära sig ej, ers majestät, jag skall själv gå till konung Richard. —
