Sida:Talismanen 1916.djvu/174

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

172

parden dräkt, nation och framför allt fattigdom, varvid hon ådagalade en god del skämtsam elakhet, blandad med en viss putslustighet, så att Edith slutligen nödgades innesluta sig och sin oro i sitt eget rum. Men då en kammarjungfru, som Edith tillsagt om att inhämta underrättelser, om morgonen inberättade, att baneret saknades och dess väktare försvunnit, skyndade hon in i drottningens rum, samt bönföll henne om att stiga upp och utan dröjsmål begiva sig till konungens tält för att genom sin kraftiga bemedling förekomma de svåra följderna av sitt upptåg.

Drottningen, som nu i sin ordning blev uppskrämd, kastade, som vanligt, skulden för sin egen dårskap på sin omgivning, samt bemödade sig att genom tusentals orimliga skäl lugna Ediths sorg och blidka hennes missnöje. Hon var säker på att ingen olycka hänt — riddaren vilade sig troligen efter sin nattvakt. — Och om han också, av fruktan för konungens vrede, hade rymt med baneret, så var det blott ett stycke sidentyg, och han blott en fattig äventyrare — eller om han någon tid komme att bliva hållen under bevakning, skulle hon snart förmå konungen alt förlåta honom — man behövde blott tåligt avbida tiden, så skulle nog Richards vrede gå över.

Hon fortfor sålunda att prata härs och tvärs, anförande den ena orimligheten efter den andra, i den fåfänga avsikten, att övertyga både sig själv och Edith, att ingen skada kunde uppkomma av ett skämt, som hon nu bittert ångrade i sitt hjärta. Men under det Edith förgäves sökte hejda denna ström av tomt prat, inträdde en hovdam, i vars förskräckta blickar man kunde läsa död och fasa. Vid första ögonkastet på hennes ansikte hade Edith så när sjunkit till golvet, om ej den tvingande nödvändigheten och hennes upphöjda karaktär givit henne styrka, att åtminstone bibehålla en yttre fattning.

»Ers majestät», sade hon till drottningen, »förlora ej tiden med ett enda ord vidare, utan rädda hans liv, om», tillade hon med stapplande röst, »det ännu kan räddas.»

»Det kan det, det kan det», svarade lady Kalista. »Jag har just nu fått höra, att han blivit förd till konungen; det är ännu inte för sent, men», fortfor hon och brast i den häftigaste grät, vari personlig fruktan väl hade någon del, »det blir det snart, om ej någon åtgärd vidtages.»

»Jag utlovar en gyllene ljusstake till den heliga graven, ett silverskrin till vår Fru av Engaddi, en altarduk värd