16
kallas utmärkt vacker, om hans panna ej varit för smal och hans anletsdrag något för skarpa och tunna, för att överensstämma med det europeiska skönhetsbegreppet.
Den österländske krigarens skick var allvarsamt, behagligt och prydligt; men antydde likväl i vissa enskildheter det tvång, som uppbrusande och lättretliga människor ofta frivilligt pålägga sin medfödda häftighet, och utvisade tillika en känsla av eget värde, vilken tycktes ålägga den, som hyste den, en viss formlighet i sitt uppförande.
Denna högmodiga känsla av överlägsenhet hyste till äventyrs också hans nya europeiska bekantskap; men verkan därav var olika, och samma känsla, som hos den kristne riddaren föranledde ett dristigt, rättframt och nästan vårdslöst skick, liksom han varit för mycket medveten av sin egen betydenhet för att bry sig om andras omdöme, tycktes hos emiren framkalla en kruserligare och mera studerad artighet. Båda voro förekommande; men den kristnes artighet tycktes härflyta från en godmodig känsla av vad han var skyldig andra, muselmannens däremot från en högsint känsla av vad andra hade rätt att förvänta sig av honom.
Det matförråd, båda framtogo till sin förfriskning, var ganska tarvligt, men saracenens måltid var ytterst återhållsam. En näve dadlar och ett stycke groft kornbröd var nog att stilla den senares hunger, ty genom sin uppfostran hade han blivit van vid denna öknens kost, ehuru araberna efter sina erövringar i Syrien ofta utbytte sitt enkla levnadssätt mot det gränslösaste överflöd och fråsseri. Några klunkar ur den intagande källa, vid vilken de vilade, fulländade hans måltid. Den kristnes middag var, ehuru grov, likväl mera kraftig. Torrt fläsk, muselmannens styggelse, utgjorde förnämsta delen därav, och drycken, som han hämtade ur en läderflaska, innehöll någonting bättre än det rena elementet. Han åt med mera aptit och drack med mera synbar förnöjelse, än saracenen ansåg passande att visa vid tillfredsställandet av ett blott kroppsligt behov, och det hemliga förakt, vardera hyste för den andra, såsom bekännare av en falsk religion, ökades utan tvivel betydligt av den märkbara olikheten i deras kost och seder. Men de hade ömsesidigt känt styrkan av varandras arm, och den inbördes aktning, som deras modiga kamp alstrat var tillräcklig att giva en underordnad betydelse åt alla andra mindre viktiga omständigheter. Saracenen kunde likväl ej avhålla sig från att an-
