märka de omständigheter, som misshagade honom i den kristnes uppförande, och sedan han stillatigande betraktat den starka aptit, som förlängde riddarens måltid, långt efter sedan hans egen var slutad, tilltalade han honom sålunda:
»Tappre nazaren, är det passande att den, vilken kan strida som en man, skall äta som en hund eller en varg? Till och med en otrogen jude skulle rysa för den spis, ni äter med lika god smak, som om det vore en frukt av paradisets träd.»
»Tappre saracen», svarade den kristne och såg upp med någon förvåning vid denna oväntade beskyllning, »du bör veta, att jag begagnar min kristna frihet, då jag njuter det, som är förbjudet för judarna, vilka ännu anse sig böra leva under den gamla mosaiska lagens träldom. Vet, saracen, att vi kristne hava en säkrare borgen för våra handlingar. — Ave Maria! — låt oss vara tacksamme!» Och liksom för att trotsa sin kamrats betänkligheter, slutade han en kort latinsk tacksägelsebön med en lång klunk ur läderflaskan.
»Se där även något, som ni kallar en del av er frhet», sade saracenen, »och liksom ni äter som de oskäliga djuren, så förnedrar ni er under dem, genom att dricka vad till och med de sky!»
»Vet, dåraktige saracen», svarade den kristne utan tvekan, »att du hädar Guds gåvor med din fader Ismaels hädelse. Druvans saft är given för att visligen njuta därav, för att muntra mannens sinne efter möda och arbete, för att vederkvicka honom pa sjuksängen. och trösta honom i bedrövelsen. Den som så njuter den, kan tacka Gud för sin vinbägare, liksom för sitt dagliga brod och den som missbrukar himmelens gåva, är ej en större narr i sin dryckenskap, än du i din återhållsamhet.»
Saracenens skarpa öga blixtrade vid detta hånfalla yttrande och hans hand sökte dolkfästet. Men det var likväl blott en ögonblicklig tanke, som försvann, då han erinrade sig, vilken väldig motståndare han hade att göra med, och huru stark den hand var, efter vars hårda grepp han ännu kände sina lemmar värka; och han åtnöjde sig med att fortsätta striden med ord, såsom mera passande för tillfället.
»Dina ord, o nazaren», sade han, »kunde alstra vrede, om ej din okunnighet väckte medlidande. O, du blindare än någon, som tigger allmosor vid moskéens dörr, ser du ej, att den frihet, varav du skryter, är inskränkt just i den punkt, som är dyrbarast för mannens sällhet och för hans
2 — Talismanen.
